Idag visar jag fram en landskapsbild som hör våren till - försommarkväll vid Vätterns klippiga strand. Sakta sänker sig solen ned bakom Västergötland, då jag står på Östgötastranden vid Vättern och blickar ut över denna mytomspunna sjö. Oemotståndliga och härliga färger blev det denna försommarkväll. En plats, ett minne och kanske en av årets allra starkaste och vackraste kvällar. Vilken tur att kameran var med så att det gick att fotografera och föreviga detta underbara ögonblick...
I ett stenröse finns en sten jag kommit att kalla "Trollstenen", då jag tycker att den ser precis ut som ett litet trollhuvud som gärna tittar på mig. Denna sten är verkligen belägen på en väldigt spännande plats, med mycket vacker skog runtomkring.
Fridfullheten på den här platsen är så påtaglig, att det ibland känns så skönt att bara sitta här vid "min" trollsten och bara insupa nuet. På något underligt sätt ger det så mycket energi och rensar tankarna från vardagsstressen. Kanske är det just dessa egenskaper, att trollstenen tenderar att rensa stressen och tankarna som gör att namnet passar så bra!?
Idag vill jag berätta om en av sommarens stora händelser - besöket i underjorden. Även om jag tidigare besökt grottor och gruvor så blev det något mycket speciellt med besöket i Sala silvergruva. En historisk plats, med mycket spännande att se och uppleva.
När färden mot underjorden påbörjas är det viktigt att inte glömma bort att knacka i berget. Gruvfrun måste få veta att vi är påväg ned i hennes berg. Gruvfrun är ett bergsväsen som både beskyddar, men också kan orsaka olycka om man som besökare i berget inte följer hennes regler. Så vill man vara säker på att komma upp ur gruvan igen, är det säkrast att inte förarga henne.
Redan på väg ned i underjorden slås man av urbergets tystnad. En sådan tystnad som känns långt, långt in i kroppen. Så pass att det plötsligt går att höra sina egna andetag och sitt eget hjärta slå. I underjorden är det kallt, en temperatur på +2 till +4 grader Celsius konstant, oavsett årstid ovan jord. Luften är fuktig och väggar och golv präglas av fukt och vatten som ser till att det bildas en glänsande våt yta överallt, både på väggar, golv och tak. På något märkligt sätt är lukten också instängd, men ändå inte så pass som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Jag gissar på att det är på grund av alla ventilationshål som finns och som ser till att luften cirkulerar i gruvan.
De stora håligheterna i berget är fascinerande och när vi blickade ned i det 155 meter djupa Drottning Christinas schakt blev knäna svaga. En känsla av litenhet infann sig omedelbart. Denna dagen tog vi oss inte ned till det här djupet, utan gick i gångar till fots. Det gjorde att vi kunde komma ned till dryga 60 meter. Det blev många trappsteg, både upp och ned, vilket även kändes i benen när vi åter var ovan jord igen.
Vi kikade även på Herr Stens botten, en plats med en spännande natur runtomkring det gamla brottet. Jag återvänder mer än gärna till denna spännande plats och kanske då även får chansen att se och uppleva nya delar av Sala silvergruva som jag inte tidigare sett...
Även om jag själv är naturfotograf, så ser jag inte allt för sällan just att många naturfotografer ofta fastnar i just specifika motiv, som exempelvis djurbilder av olika slag. En del fotografer gör bara bilder på fåglar, andra bara på däggdjur, medan en tredje verkar kombinera de två. Ibland blir det naturromantiska landskap och ibland vackra blombilder eller nära bilder på insekter. På något sätt så upplever jag det som att allt som är vackert och sådant som fotografen tror att betraktaren vill se är också det som han/hon använder som motiv i sina bilder.
Givetvis är det inget fel i detta! Fotografen ska såklart göra de bilder han/hon själv brinner för och vill göra, inte lyssna på vad andra tycker. Det är jag oerhört noga med själv och därför helt klart en av de allra första att skriva under på. Men jag vill ändå, utan att tillrättavisa någon, slå ett slag för allt det här andra som finns runt om oss fotografer som är ute i naturen, de dimmiga landskapen eller de otillgängliga och avlägsna platserna.
Också de ting människan har placerat ut i naturen är och förblir ett avtryck av oss i vår vackra natur, något som jag vet att många tycker förstör bilderna, medan andra inte bryr sig om dessa alls. Men varför inte låta dessa ting bara få vara en del innehållet i bilden? Varför inte låta de samspela eller vara en del av landskapet? Eller något som berikar djurbilden?
Här är några bilder jag gjort för att visa att det faktiskt alltid finns bilder runt om oss, då vi är ute i skog och mark för att leta efter djur, fåglar eller andra motiv/bilder att fotografera. Alla ting går att fotografera, det handlar bara om rätt tillfälle, rätt ljus och att se fotografen kan se bilden. Hantverket fotografi eller kanske ett mer korrekt begrep - bildskapande handlar inte alls om att finna de unika motiven, utan att se bilden och skapa den med sitt verktyg - kameran...
