Ett egendomligt fågelmöte...

Kanske är just mötet med göktytan ett av de allra mest egendomliga möten jag någonsin har haft med en fågel. Den har inte bara ett mycket märkligt läte, utan även ett högst egendomligt sätt att studera främlingar på. På något sätt väldigt blyg, men ändå högst nyfiken, där den sitter och skruvar på sitt huvud. Här en bild från just ett möte med göktytan, då den inte kunde låta bli att studera fotografen noga, noga.

Göktytan är helt klart en riktigt vacker fågel, med sin enormt effektiva fjäderdräkt som kamouflerar den väl ibland växtligheten. Hoppas helt klart på fler möten, ofta hörs den men är svårare att få syn på...

Göktytan...

Idag visar jag fram två bilder från en sommarkväll, då jag hade ett annorlunda men mycket spännande möte, då jag passerade ett hygge ute i den vidsträckta Kolmårdsskogen, samtidigt som regnet hängde i luften. När skurarna avlöste varandra, gömde sig den lilla göktytan i den ihåliga och uttorkade högstubben intill mig. Så fort regnet slutade, hoppade den ut igen och sjöng sin mycket säregna sång, så det ekade över det väldiga hygget.

Kanske är göktytan ändå den mest anonyma av våra hackspettar? Det är inte alls sällan som det går att höra denna fågel ropa ute i vildmarken, däremot är det mycket sällan som den behagar visa upp sig och framför allt på det här viset. Förutom denna lilla hackspetts säregna uttryck, är det nog just dess anonyma beteende som väcker sådan fascination hos mig för denna fågel.

Mot slutet av mitt möte hade jag tur, då jag fick möjlighet att göra en bild på denna fascinerande fågel, då den räckte ut tungan och viftade på den, efter att ha fångat sig en godbit, eller ville hon kanske bara retas med mig?! 

Göktytan kikar fram...

En bild från ett möte med göktytan och tillsynes en mycket nyfiken individ. Det är inte ofta jag möter göktytan ute i markerna, men tycker den tillhör än av våra allra vackraste hackspettar. Blev mycket glad för att ha haft detta lite annorlunda och lite humoristiska möte med denna inte allt för vanliga fågel...

Bildjägaren…

Vem är du som fotograf egentligen, har du någonsin frågat dig det?
Vad är det som driver dig till att göra nya bilder egentligen? Är det jakten på nya djurmöten, att fånga nya arter på bild, hitta nya motiv, eller är det för att du vill kunna visa upp bilder på sociala medier?

Jag tror att många fotografer ibland kanske missar att ställa sig den här frågan, utan bara arbetar på. Ibland kanske det då blir att de arbetar mot ett mål de inte själva riktigt känner till?! För mig har den senaste tiden faktiskt handlat mycket om att fråga mig detta – vem är jag egentligen som fotograf och vad vill jag egentligen med detta?! Dessa grubblerier har förhoppningsvis tagit mig vidare och givit mig svar på varför jag fotar, vad jag vill med mina bilder och vad som egentligen driver mig att fortsätta med detta. Kanske är jag inte helt framme vid ett slutgiltigt svar ännu, då jag liksom alla andra människor utvecklas hela tiden. Jag känner mig i alla fall efter detta ännu säkrare och mer trygg i mitt bildskapande.

För det första har jag kommit fram till att jag inte är en troféjägare som drivs att ständigt fånga nya arter på bild, för att slutligen kunna skryta med att jag har hela fågelboken på bild. Jag är snarare motsatsen, ju vanligare djurart jag fotar, desto mer intressant! Därmed inte sagt att jag inte skulle fota en ny art om jag fick chansen, men det är inte det som driver mig framåt i mitt bildskapande att resa land och rike runt i jakten på den arten jag ännu inte lyckats fånga på bild.

Inte heller drivs jag av att ständigt framhäva mig själv på sociala medier, även om jag ibland syns där. Ibland även mer frekvent andra. Orsaken till detta är att jag under vissa perioder arbetar mer och därför också har flera bilder att visa upp och det vill jag gärna göra. Det är alltid roligt att höra vad andra människor tycker om de bilder som jag skapat. Men jag vill återigen understryka att jag inte drivs av att framhäva mig här.

Många gånger har jag fått frågan om jag inte skriver ett manus innan jag beger mig ut för att göra mina bilder. Då jag inte alls är den personen som fungerar på det sättet och inte heller förstår mig på detta, brukar jag oftast svara med att jag inte förstår varför jag ska försöka att regissera något som inte går att regissera? Kanske låter det arrogant, det är i så fall inte min avsikt.

Hittills har jag bara skrivit om vad som inte driver mig som fotograf och då kommer vi till den punkten där det istället är dags för mig att redogöra för vad som driver mig framåt i mitt fotograferande. För det första är naturen en plats för mig där jag känner lugn och ro. Det är lättare att tänka klart ute i skogen, för här finns inga andra intryck som pockar på uppmärksamhet på samma sätt. Här har jag därför väldigt lätt att återhämta mig och finna nya krafter. Krafter både för att göra nya bilder, men även krafter som går åt till att klara av vardagens alla utmaningar. Djurmöten är också en källa för kraftåterhämtning, då djur ofta är just där och då och jag också tvingas till det vid mina djurmöten. Det gör att jag för en stund kan samla mig och fokusera på bara en sak. Där och då är det bara jag och djuret, allt runt omkring oss finns inte. 

Så var det detta med alla olika djurarter då, varför drivs jag inte till att ständigt jaga nya arter precis som många andra naturfotografer? Svaret är enkelt, arten är inte det intressanta i en bild, utan uttrycket och personligheten hos djuret. Det är det jag försöker fånga, inte den sällsynta arten. För mig spelar det därför inte någon roll om det är en rubinnäktergal eller en skata som sitter där framför mig. Det är uttrycket, personligheten, stämningen, ljuset och min känsla som jag försöker att återge i mina bilder. Givetvis försöker jag också att göra bilden på mitt eget sätt.

Sannolikt har jag utan att veta det blivit en bildjägare som ständigt söker nya bilder i mina hemmaskogar och i området där jag bor. Jag letar mig ut i naturen för att finna nya krafter, men också för att få skapa mina egna bilder. Jag söker de bilder jag ännu inte tagit och de bilder jag kanske länge försökt att göra, men av någon anledning inte kunnat göra. Jag drivs av att få sätta min egen prägel på mina bilder och även att kunna återge och berätta om min känsla jag hade på platsen just där och då. Det spelar heller ingen roll om jag fotat storlommen 11 miljoner gånger, jag kommer ändå hitta ett nytt sätt att fota den på, ett nytt möte innebär således nya möjligheter. Med detta sagt, kommer jag nu resa mig från stolen här vid datorn, packa min ryggsäck och återigen bege mig ut i skogarna här i Kolmården, med samma entusiasm som alltid. Jag vet att där ute i kvällningen, då älvorna dansar över hyggena, där finns den bild jag ännu inte gjort och idag ska jag banne mig göra den...