En svartvit bild från det spännande landmärket Brahehus intill E4:an. En plats jag ofta stannar på när jag passerar för att sträcka på benen, men också titta på den fantastiska utsikten. Den gamla ruinen är naturligtvis också väl värd ett besök om man inte tittat på den. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra den här bilden på familjen som stod och begrundade den gamla borgen. Den dramatiska himlen, där solen trängde igenom molntäcket gjorde dessutom inte bilden mindre spännande...
I det forsande fallet sitter en forsärla och spanar. En fin plats där denna lilla fågel är fint omgiven av vattenfallets mosaikmönster.
I samma ögonblick som jag gör bilden tänker jag - "måtte du sitta still i 2 sekunder!". Hjärtat är i halsgropen och jag hoppas så innerligt. Jag har tur - den lilla strömstaren vill gärna samarbeta och bilden här i inlägger blir till...
En rallarros dansar försiktigt fram och tillbaka i den svaga brisen som drar fram genom skogen. Om jag får säga vad jag tycker, så är rallarrosen/mjölkörten helt klart en av sommarens allra vackraste blommor. Bilden är skapad med kamerarörelse och vind på samma gång...
En svartvit bild från den småländska trollskogen. Mitt bland markvegetationen, där det är lite öppnare, står ett av alla de olika trollen som bor på den här platsen i skogen. Han ser hotfull ut och pekar med sin trollstav mot mig.
Ögon som tittar på dig finns överallt i den här trollskogen, mellan träden står trollen nästan på rad och studerar noga alla de som vågar sig in och besöka platsen...
Den småländska trollskogen vaktas noga vid skogsbrynet, av stortrollet själv. Många är vi som ändå väljer att trotsa stortrollet och vandrar in i skogens dunkel. Trollskogen med sitt höga berg är en vacker plats att uppleva och inte minst alla de troll som bor här inne i skogen...
Regnvädret drar fram över Vätterns västra del och Visingsö med en enastående skönhet. Det hela blev ett mycket vackert skådespel att få uppleva och observera i skymningstimmarna från höjderna vid Brahehus.
Det vi ser är Visingsös norra del, där ovädret sakta spricker upp i bakom. I förgrunden syns några av gårdarna belägna strax norr om Gränna. I den andra bilden ser du tydligt hur ovädret saktar skingrar sig i över västra delen av Vättern och Visingsö...
Jag har sedan barnsben alltid fascinerats av och intresserat mig för gamla borgar och slott. En del mer än andra, då jag vet att jag under de somrar vi semestrade på Öland alltid var tvungen att besöka Borgholms slottsruin. Besöken var inte korta, utan kunde vara i flera timmar, tills varje liten vrå var utforskad. I en sådan stor borg tog det tid, till mina föräldrar och min storebrors stora förtret.
Idag är jag inte mina besök av de gamla slotten lika maniska, utan jag väljer de mest spännande utrymmena, salarna och vrårna. Givetvis lyssnar jag även på mitt sällskap och tillsammans upplever vi dessa historiska platser tillsammans.
Men tänker jag tillbaka så har det borgarna och ruinerna med deras ödsliga och karga utseende på något sätt kommunicerat direkt till mig. De har liksom kallat på mig och jag har blint lyssnat och låtit dem locka mig.
En gammal byggnad som en borg eller ett slott är på något sätt ändå en plats som kan berätta. Inte bara om arkitektur och byggnadskonst, utan om hur människor en gång levt. För mig är det inte alls svårt att vandra runt i dessa idag tomma utrymmen och fantisera om hur det kan ha sett ut. Jag kan där och då också föreställa mig dofter, ljud och hur det skulle ha känts att varit en gäst på den tiden.
Kanske är det just de fantasifulle tankarna som redan sedan barnsben lockat mig in i dessa ruiner?! Ja, även när det gäller detta fantiserande så handlar det såklart om att skapa bilder, men inte med en kamera. Nej, då handlar det om att kunna använda den "inbyggda kameran" eller fantasin som vi också kallar den.
För några veckor sedan då vi passerade norr ut längs Vättern, hade vi ett så fantastiskt vackert ljus ut över denna vackra sjö. Även om klockan var mycket, det var mulet och solen gick ned bakom molnen, så uppstod det i blå timmen ett så fantastiskt ljus att jag bara var tvungen att stanna vid Brahehus. Den gamla fascinationen väcktes åter till liv och jag såg tydligt bilderna framför mig av den gamla borgen i detta fantastiska ljus. Jag plockade raskt med mig kamera och stativ och sprang bort mot ruinen för att göra bilderna jag visualiserat framför mig.
Mycket riktigt, ljuset var i mitt tycke helt perfekt och jag ångrade inte en sekund att jag stannade till här. När jag stod där i det skymmande ljuset och bilarna brusade förbi på E4:an strax bakom mig, så slog det mig plötsligt att jag faktiskt var den enda människan vid ruinen. Märkligt, är jag verkligen den enda som vill uppleva detta?! Eller är jag kanske den enda som är dum nog att gå ut och titta på denna vackra borg såhär dags?!
Efter att jag gjort mina bilder fällde jag ihop stativet och vandrade tillbaka mot bilen. Väl på plats i sätet igen sa jag till min fru - sådär, det gick ju snabbt det där, jag var ju bara borta 15-20 minuter. Hon tittar på mig och skrattar och säger - Nej, du var borta nästan en hel timme!
Så nu har även min familj fått smaka på min extrema fascination för gamla borgar, slott och historiska platser...
Det går verkligen inte att förneka att vissa platser ändå har något speciellt. Kanske dessa platser inte alltid är så uttrycksfulla, men när du väl befinner dig på platsen så känner du helt enkelt att det är något mycket speciellt med den. Något som får dig att känna att du blir upprymd av glädje, och att platsen är känns trygg. Men det finns såklart också de platser som gör att du uppryms av sorg och som får dig att känna dig otrygg. Ja, känslan för en plats kan ha många olika uttryck, precis som platsens utseende.
Det är inte alltid platsen vid första anblicken har något unikt, utan det kanske krävs att du ger platsen lite tid, så att den sakta får berätta för dig vem den är. Andra gånger behöver du knappt komma till platsen innan du känner att det där finns något speciellt som tilltalar dig. De här uttrycksfulla platserna är verkligen alltid lika spännande att besöka. Kanske ännu mer intressant är att det sällan spelar någon roll om det är första gången, andra gången eller femtionde gången du besöker den. På en sådan här plats blir det såklart naturligt att släppa fram de känslor som jag hittar på platsen inom mig och med hjälp av dessa skapa mina bilder. Det berikar bilderna så att de inte bara blir en dokumentär bild över platsen, utan tillför en personlig och känsloladdad dimension.
En lite mystisk plats som jag under flera år har återvänt till flera gånger är vattenfallet vid Jerusalems kvarn i Röttle by utanför Gränna. En plats som har sina rötter långt tillbaka, faktiskt så långt tillbaka som till medeltiden. En plats jag starkt gillar att vistas på, även om den flera gånger har fått mig att känna mig både glad, nedstämd och nu senast även väldigt iakttagen.
En kväll nu i höstas då jag stod vid vattenfallet intill Jerusalems kvar och skapade mina bilder, så kunde jag tydligt känna att jag minsann inte var ensam på platsen. Även om jag inte kunde se någon annan på platsen vid vattenfallet. Där jag stod, så kunde jag känna en mystisk närvaro och att jag hela tiden var iakttagen. Det kändes på någon sätt tungt att vistas på platsen för min närvaro där kändes som att den faktiskt rent av besvärade någon. Ni vet sådär olustigt som det kan kännas vid ett spontanbesök hemma hos någon, när det blir uppenbart att personen du besöker är upptagen med något helt annat, men tar emot dig bara för att vara snäll.
Samtidigt som ljuset avlägsnade sig allt mer från platsen och löven sakta singlade ned från träden, så fortsatte mitt arbete i "ensamhet" med att skapa bilder vid vattenfallet. Resultatet finner du här i inlägget...
Som säkert alla vet som passerat Brahehus, så är utsikten vid denna plats riktigt magnefik. En snöig vintereftermiddag då jag passerade Brahehus kunde jag bara inte låta bli att stanna till för att uppleva och fota de fantastiska vyerna här. Kvällen var kall och jag lyckades att pricka in mitt stopp här precis i den blå timmen. Vinterljuset var otroligt vackert denna kvällen och skiftade i ett brett spektra av färger, från mörkaste rött till en klarblå nyans...
Jag vet inte hur många gånger jag har passerat Brahehus och tänkt att där måste jag stanna och fotografera någon gång. Men av någon outgrundlig anledning så har det aldrig blivit så. Men så en vinterdag så var det äntligen dags. Då jag passerade i skymningen kunde jag inte motstå att stanna i det underbara skymningsljuset för att göra lite bilder.
Brahehus har egentligen ända sedan jag varit en liten pojke fascinerat mig. På alla resor söder ut så har det alltid varit en milsten och en plats att blicka ut över när bilen passerar. Redan som liten utforskade jag ruinen grundligt. Att återvända den här dagen var därför spännande då jag såg platsen med lite nya ögon, även om många starka minnen också väcktes till liv. Här kommer några bilder som jag gjorde i det sista skymningsljuset vid Brahehus.
