Rävmöte i vinterkyla...

Idag visar jag fram en bild på en räv jag hade tur att möta sent i vintras. Den här räven jagade för full fart på det vidsträckta fältet tidigt på morgonen. Rävar är verkligen spännande djur att studera, inte bara för att de är så otroligt vackra, utan även för deras egenhet och säregna beteenden. 

Den här räven jagade sork på ett fält och sprang därför fram och tillbaka. Sedan satt hon och spejade ned i hålorna och när sorken kikade ut så gjorde hon ett utfall och försökte att fånga den. Stundtals hade hon god lycka och fick sig ett litet skrovmål.

Det är ändå något alldeles extra att få möta räven såhär på vintern. Rävens långa vinterpäls tycker jag gör dem till "urräven", precis som de alltid såg ut i sagorna när jag var en liten pojke...

Rävmöte...

Plötsligt står bara räven framför mig en liten bit bort på vägen. Snabbt exponerar jag på räven och gör bilden. Det hela blir till en ganska så spännande och annorlunda rävbild, där räven endast framträder i solen. Ett riktigt fint rävmöte i den härliga kvällssolen...

Grimaserande räv...

En bild från ett kvällsmöte i förra veckan, då en räv sakta kom vandrande på en stenmur intill en väg. Helt plötsligt stannade räven, bajsade uppe på muren samtidigt som den vände sig mot mig och gjorde denna grimas.

Rävar är djur som ibland kan göra grimaser av olika anledningar, exempelvis för att uttrycka smärta, eller för att fånga någons uppmärksamhet. Frågan är bara varför denna räv gjorde denna grimas? Gjorde det ont att bajsa, eller ville han fånga min uppmärksamhet - kanske både ock? Oavsett orsak så blev det ändå en annorlunda och mycket uttrycksfull bild på räv...

Vem smyger fram i dimman?

Ute på det vidsträckta fältet ligger dimman tät. Plötsligt rör det sig inne i dimman, det är helt klart någon som smyger fram på fältet, i skydd av dimman. När han plötsligt kommer fram till en liten fläck där det inte alls är mycket dimma så ser jag - det är ingen annan än "Mickel räv" som är ute och jagar. Han stannar till, vänder sig om och tittar på mig innan han springer vidare in i den täta dimman. Ett hastigt men ack så fint rävmöte i den dimmiga morgonen...

Nyfiken räv...

En bild från ett hastigt möte jag hade med en lite räv här i somras. Denna räv satt i ett dike och lekte med något. När jag bromsade in sprang den inte iväg, utan stannade kvar och studerade mig istället. Resultatet blev denna rävbild...

Rävens jakt...

Ute på fältet, vid den väldiga skogen sitter en räv och lyssnar intensivt i det blå morgonljuset. Hon jagar och väntar på att någon liten gnagare skall röra sig nere i marken, så att hon kan pejla in bytet och fånga det. Som på en given signal hoppar hon rakt upp sedan ner igen och fångar sedan med tassarna och munnen bytet. Otroligt skickligt, säger jag bara! Rävar är utan minsta tvekan otroligt skickliga jägare...

Rävens spår i skymningsljuset...

En bild från en snötyngt och vintrigt Kolmården. Här på den frusna sjön har räven raskat över isen. Spår som i den dramatiska skymningen förhöjer spänningen i landskapsbilden...

Över det dimmiga fältet...

En tidig och fuktig höstmorgon smyger en räv försiktigt över det dimmiga fältet. Det är tydligt att han är ute på jakt och därför tar sig fram försiktigt, försiktigt. Öronen lyssnar intensivt efter mössen som gömmer sig i det höga gräset. I bakgrunden syns den vackra höstfärgade skogen stå i givakt likt ett gäng soldater uppställda på led. Ett härligt morgonmöte ett av vår naturs vackra rovdjur...

Den harmoniska räven...

Inne i en mossbeklädd del av skogen inne i Järvzoos anläggning bor en räv. Denna räv är inte alltid så sugen på att visa upp sig för parkens besökare. Även om han är gammal, så har det knappast med åldern att göra. Rävar är sina personligheter och en del tycker helt enkelt om att vara ifred. Det vet jag av erfarenhet.

Den här dagen då jag var på besök valde han att gå och lägga sig med ryggen mot oss besökare. Här i det isolerade ljuset låg han snällt och sov så stilla, medan besökare försiktigt iakttog honom på håll. Själv hade jag fina möjligheter att göra några annorlunda rävbilder...

(Bilden är gjord på Järvzoo, 2022)

Den stolta räven raskar över fältet...

Morgonen är tidig och solen håller precis på att gå upp. Ur solskenet kommer en stolt räv med sitt byte i munnen. Med stora stolta steg raskar han över fältet, bort mot skogen där han försvinner in mellan träden...

Nyfiken räv...

Den nyfikna räven kommer nära, för att spana in den mystiska personen (fotografen). En bild från ett fint och nära möte med en vacker räv här hemma i Kolmårdsskogen. Visst ser räven listig och lite lurig ut i sitt uttryck?!

Rävmöte i eftermiddagssolen...

Långt ute på det nyslagna fältet stod en liten räv och spejade. Öronen och blicken var helt riktad ned i det nyslagna och starkt doftande gräset. Sannolikt sprang den i det slagna gräset omkring en liten gnagare. Som på en given signal hoppade räven fram och försökte fånga något. Men denna gången blev det dessvärre ingen utdelning.

Sakta lade sig istället den lilla räven ned i gräset och började klia sig. Tröttheten i värmen gick inte att ta miste på. Plötsligt slöts ögonen för en liten stund. När den lilla räven vaknat till ställde den sig upp återigen och spanade denna gången vidare bort mot skogsbrynet istället. Att ta en liten tupplur i värmen kanske inte är så dumt i alla fall...?

Längre bort på vägen...

... sitter en liten räv i dimman och spanar ut över fälten. Han är på helspänn tills han får syn på mig. Då får jag plötsligt all uppmärksamhet. Kanske blev hon distraherad och tappade därmed all fokus på det som fanns ute i fältet?!

Länge sitter vi på varsitt håll och studerar varandra. En svartvit bild från ett mycket stämningsfullt möte med den lilla räven en tidig sommarmorgon i juli...

Jakten på den perfekta djurbilden…

Genom de snart 12 åren som jag har intresserat mig för naturfotografering har jag vid upprepade tillfällen inte bara själv reflekterat över den perfekta bilden, utan även diskuterat detta med andra fotografer. Vad är egentligen den perfekta bilden? Hur ser den ut? Finns den? Går den överhuvudtaget att göra?

När vi pratar om den perfekta landskapsbilden, så gäller det inte bara att hitta det perfekta landskapet, utan även vara där på rätt plats, vid rätt ögonblick för att kunna göra denna bild. När vi istället pratar om den perfekta bilden på ett djur, handlar det naturligtvis också om att vara på rätt plats vid rätt ögonblick, men tyvärr tenderar även många naturfotografer att lägga till dimensionen ”närhet” till denna bild. Kanske har denna extra dimension någon gång uppstått efter att man har hört Robert Capas välkända citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”? Men har verkligen närheten till djuret någon betydelse i hur bra bilden är? Kan fotografen till och med göra en bild från längre avstånd med djuret/djuren i landskapet lika bra som närbilden? Kanske till och med bilden med djuret i landskapet blir bättre, eftersom att betraktaren även får en känsla av miljön som djurmötet utspelade sig i? Ja, frågorna kring den perfekta djurbilden kan bli många och uppfattningarna kring den sannolikt desto fler.

För mig är det dock en hederskodex att på precis samma sätt som jag är ärlig med hur jag har gjort mina bilder, så väljer jag att göra mina bilder på ett sätt som inte påverkar eller stör naturen på något negativt sätt. Jag anser det viktigt eftersom att mina bilder faktiskt helt enkelt aldrig kan vara viktigare än naturen själv och det liv som finns där. Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!

Nu när snart halva 2020 har gått och jag har redan vid två olika tillfällen fått bevittna att naturen blivit illa tilltygad av fotografer som varit på jakt efter den perfekta djurbilden.

Den första händelsen var sent i vintras då en lappuggla uppehöll sig i skogarna här i Östergötland. För mig är det inget svårt att förstå att detta väcker intresse och att flera vill bevittna denna mäktiga fågel. Men när en naturfotograf är beredd att jaga efter ugglan i skogen eller springa ut på ugglans jaktmark, bara för att komma så pass nära att det personen kan göra de där extrema porträttbilderna kan jag bara inte förstå. Ändå var det just detta jag fick bevittna där i skogen hos lappugglan. Hur en naturfotograf (som dessutom hade det allra största teleobjektivet) tog sig allra närmast lappugglan ute på ugglans jaktfält för att göra just de där extrema närbilderna personen sannolikt länge jagat efter. Flera andra naturfotografer som besökte denna plats respekterade heller inte ugglan och dess integritet, vilket resulterade i att denna mäktiga fågel så småningom lämnade området.

Det andra tillfället då en fotograf valde att störa naturen i jakten på den perfekta djurbilden inträffade så sent som för bara någon månad sedan här i våras då jag var i Kolmårdsskogen och skulle fotografera orrspel. Givetvis var jag inte ensam på platsen, utan det visade sig att två andra naturfotografer också hittat hit och att jag skulle få dela denna upplevelse på den här platsen med dem denna morgon. Den ena fotografen hade precis som jag valt att sitta på lite längre håll, för att inte störa orrarnas spel ute på myren. Den tredje fotografen hade istället placerat sig med ca fem till sex meters avstånd till platsen där orrarna spelade som allra mest frekvent, vilket jag till en början inte noterade. Först förstod jag inte varför orrarna då och då valde att flyga upp i träden runt myren eller till och med ge sig av från spelplatsen en stund. Detta märkliga beteende hade jag inte alls bevittnat vid de tidigare tillfällena som jag hade varit på samma plats. Länge satt jag och grubblade över fenomenet. Då och då fokuserade jag även med kameran längs skogsbrynet runt myren, för att se om jag möjligen kunde ha en sådan tur att ett rovdjur var i närheten. Kanske väckte orrarnas dess intresse och i så fall ville jag vara beredd om det fick för sig att jaga på orrarna. Men skogsbrynet var tomt och mina grubblerier fortsatte. Lite senare på förmiddagen trillade pusselbitarna på plats, då jag bevittnade hur en person kliver ut ur ett gömsle precis intill orrarnas spelplats. Aha, nu fick alltså min förklaring till orrarnas märkliga beteende och varför jag denna morgon inte haft samma möjlighet att fota orrarnas spel som vid tidigare tillfällen. 

Även om denna naturfotograf ändrade förutsättningarna för oss alla fotografer denna morgonen, så är ändå det som spelar någon roll och egentligen betyder något att denna person påverkat orrarnas spel. Något som på sikt kan få konsekvenser för orrarnas population och detta endast för jakten på att göra den perfekta djurbilden! Då jag mycket väl vet vem denna naturfotograf är och även har diskuterat just detta fenomen med denna person flera gånger innan denna händelse, blev jag inte bara häpen, utan också mycket besviken på denna handling.

Efter allt detta frågar jag mig, är det verkligen så att vi kan ta naturen förgiven och att vi också kan förbehålla oss rätten att inkräkta på den precis som vi vill och behagar? Har vi rätten att störa djurens känsliga aktiviteter och liv ute i det vilda bara för att göra den där perfekta djurbilden?

Kanske kommer svaret att variera beroende på vem eller vilken fotograf som du frågar!?
En del vill nog hävda att gömslet gör dem osynliga, andra menar att ett gömsle inte är tillräckligt. För mig är dock svaret på den här frågan enkel! Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt bildskapande, utan väljer hellre att ta ett steg bakåt. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra den där perfekta närbilden på ett djur är det för att djuret valt att komma nära mig och inget annat. För mig kommer alltid naturen och dess invånare alltid att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…

Den lekfulla räven...

Plötsligt händer det!
När jag står och fotar de trumpetande sångsvanarna ute på isen kommer det plötsligt en räv springandes mot dem. Min första tanke är att det nog kommer gå riktigt illa för någon av svanarna. 

När räven närmat sig de båda sångsvanarna så tittar den en stund på de båda och sätter sig sedan ned på isen en bit från dem, till min stora häpnad. Efter att räven fått lyssnat på trumpetandet från de båda svanarna lunkar den sakta in mot strandkanten igen.

Jag frågar mig fortfarande vad det var som egentligen hände här?!
Men troligtvis kanske räven inte ville äta någon av svanarna som jag trodde, utan helt enkelt bara ville lika lite med dem?!

Hur som helst så var detta helt klart en spännande upplevelse att få bevittna. Kolmårdsskogen levererar igen...

Rävmötet i sommarnatten...

I sommarnattens dunkel sitter en liten nyfiken räv och spanar...

Bildens helhet...

Det är inte allt för sällan man ser en bild på en fågel, en älg, en hjort, ett rådjur eller något annat djur, där djuret är i närbild. Bilden är mer fotad eller beskuren som ett porträtt, eller en "artbild" med utsmetad bokeh. Kvar är endast huvudmotivet. Inte heller sällan är dessa bilder tagna på ett sådant sätt så att detaljerna visas fram på ett tydligt och nästan överskärpt vis. Gärna så att det går att se alla detaljerna i fågelns fjäderdräkt eller älgens hårstrån. De nya kamerorna med alla megapixlar tillåter oss verkligen att visa allt detta, utan några som helst problem. Men gör närheten och alla detaljer egentligen bilden mer intressant att titta på? Är det så enkelt att det bara räcker med att komma nära?

Nu undrar ni säkert om jag är avigt inställd till porträtt överlag, men så är inte fallet. Jag bara slås ibland av hur många bilder som finns därute, som faktiskt bara visar; "en fågel", "en älg" osv. Men är det fel att fota djur på det här sättet? Självklart inte! Problemet tycker jag är att det mer och mer blir någon sorts kutym över detta. Det blir nästan som Robert Capas citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”.

Men så finns det några fotografer där ute som faktiskt ser till helheten och vågar ta ett steg tillbaka för att se helheten. Fotografer som förstår att bilder inte bara är "artporträtt". Bilder med helhet och där man inte alls är rädd för att visa upp djuret som en del i sin miljö istället för att komma nära.

Självklart är det såklart en upplevelse och en fördel att kunna få komma nära, men det ena måste inte utesluta det andra. Det är också viktigt att inte glömma bort bilden och dess innehåll. Ibland kan en bild på ett djur i sin miljö faktiskt säga mer än en bild där man kommit nära. Jag vill absolut inte propagera för att den ena sättet skulle vara bättre än det andra. Istället vill jag slå ett slag för bilder där djuret blir en liten del i en större helhet och sin miljö. En bild där djuret utgör en del av byggstenarna i helheten och samverkar med sin omgivning. Våga ta steget tillbaka och se helheten, se mer än bara huvudmotivet...

I skydd av skogen...

Skogen är en viktig plats, inte minst för våra djur. En skog är inte bara en plats för dem att gömma sig i, utan även deras hem...

Rävungarna...

Betraktad...