Här sitter jag...

En förmiddag då jag beger mig hem från en morgonrunda i skogen, blir jag stannades mitt på en skogsväg. Framför bilen sitter en stor padda och njuter av den blöta vägbanan efter nattens regnoväder. Jag blir såklart stannande för att fotografera paddan, men också se till att han kommer i säkerhet. Trafikvett är verkligen inget paddor är begåvade med. Efter att jag försiktigt föst ned den stora paddan i diket kunde jag köra vidare hem...

Vinterväg...

Idag visar jag fram en svartvit bild på en vinterväg som jag gjorde en dag då jag var ute och åkte här i vintras. Jag tyckte att precis den här platsen där den mörka skogen möter slätten var så vacker och speciell på något sätt. Därför kunde jag inte låta bli att stanna till intill vägkanten och invänta tillfället för att göra den här bilden. En lite ovanlig bild för att vara mig, men på något sätt så kan jag inte låta bli att älska detta...

Skogen - En plats att bara utnyttja?

Är det inte intressant hur vi hanterar våra skogar? Nu undrar du säkert vad jag menar med den frågan?! Jo, jag ska nu förklara. När jag var ute i skogen med kameran för mer än 10 år sedan, ja då var det inte så att jag hoppades på för mycket om jag exempelvis önskade mig ett älgmöte eller ett möte med en stor kronhjort. Nu för tiden verkar skogarna dessvärre mer tomma än någonsin, så ett möte med någon av ovan nämnda djur är att hoppas på lite för mycket, tyvärr!

Nu för tiden vekar det mer eller mindre omöjligt att ens få se en älg i skogen. Faktum är att jag det senaste året har sett kungsörn fler gånger än jag har sett älg här i Kolmårdsskogarna. Är inte det konstigt?

Nästan varje gång jag är ute i skogen ser jag dessutom ett nytt kalhygge. "Jaha, har de monternat ned skogen här också" brukar jag säga till mig själv. Det var inte alls så förr när jag var ute att jag varje gång såg ett nytt kalhygge. Visst fanns det gott om kalhyggen även förr, men det var inte alls som det är nu. Små dungar verkar till och med huggas ned nu. Lika aggressivt var faktiskt inte skogsbruket för bara några år sedan. Det här är verkligen ingen rolig utveckling för oss som älskar skogen. Om den försvinner var ska vi då vara?

För några dagar sedan var jag ute och åkte, när jag fick syn på ett nytt kalhygge. "Men vad i hela friden är det som står där!" sa jag till mig själv då jag passerade kalhygget. Jag bromsade in, vände bilen, åkte tillbaka mot kalhygget och det som fick mig att reagera var en stor klump intill ett avsågad lite högre stubbe. Här hade någon dumpat en gammal skrotbil mitt ute bland alla stubbar. Delar lång spridda över ett stort område och motorn utsliten. Det syntes tydligt att skrotbilen inte stått här bara några dagar, utan sannolikt många år. Så någon dumpade den då det var en skog här. Kanske för att den inte alls syntes här inne bland de täta granarna?!

En annan gång för några år sedan gjorde jag ett fynd intill en väg som gick genom ett kärr. Någon hade dumpat ett gäng med bilbatterier rakt ned i kärret. Där stod de halvt nere i kärrets allra blötaste del. Batterierna var dessutom trasiga, så vätska hade sannolikt kunnat läcka ut. Det här kunde jag naturligtvis inte blunda för, utan plockade med mig dessa till närmaste returstation så att de fick destrueras och återvinnas på rätt sätt.

Vi människor verkar bara slänga ut skrot och miljöfarliga saker i naturen utan att tänka det minsta på konsekvenserna. Som inte det vore nog, därefter hugger vi sedan ned en all skog med gamla, stora granar. Granar som utan tvekan är en bit över hundra år. På något sätt tycker jag att bilderna nedan visar hur illa och eländigt vi människor faktiskt uppför oss i naturen. Ska vi människor verkligen bete oss på det här viset?! Är naturen och dess invånare inte värda ett endaste dugg?

I den gamla ladan...

I den gamla ladan står den gamla gårdens ögonsten - en gammal Opel Rekord från sent 60-tal. En gång sannolikt det allra finaste som fanns här på gården, idag är den helt förfallen i glömskan. Dessa bilder tycker jag talar tydligt hur tidens tand sätter sina spår, även på våra moderna ting...

En ny partner...

Jag har tidigare skrivit om det gamla Mercedes Benz-paret och Mercedesen som blev ensam kvar (läs mer här, här och här. Nu har den svarta Mercedesbilen äntligen fått en ny partner. Även om de är omaka så står de så fint under träden och blickar ut över Kvillingeslätterna...

Bli ensam kvar...

Precis lika plötsligt som de två gamla Mercedesbilarna en dag stod vid vägkanten och tittade på mig då jag kom åkande, är det nu bara en bil kvar. Där står den nu ensam och övergiven, medan tidens tand blir allt tydligare på den gamla bilen. Slutligen blev denna lilla bildföljetong en berättelse om att bli lämnad ensam...

Se tidigare bilder från platsen här och här.

Nattbild på älg och bil...

Det gamla kärleksparet har fått tillökning...

Kanske ni kommer ihåg att jag skrev om det gamla kärleksparet? (om inte finns en länk här)
Häromdagen då jag åkte förbi platsen där de står, såg jag att de på ålderns dagar faktiskt fått tillökning. Bredvid dem står nu nämligen en gammal Fiat 600. Naturligtvis blev jag tvungen att stanna till här med kameran, för att göra ytterligare några bilder på denna lilla familjen som står och blickar ut över de väldiga fälten intill skogsbrynet...

Det 50 år gamla kärleksparet...

Idag är det den förste maj! Det betyder att många plockar fram sina gamla veteranbilar och kör i kortege eller på annat sätt väljer att visa upp sin gamla pärla. Själv har jag ingen veteranbil, men vill gärna berätta en historia för er om ett gammalt veteranpar, som jag av denna anledning tyckte passade bra att visa fram just idag.

Där, vid sidan om den lilla landsvägen, stod de och bara tittade på mig när jag kom kördes. Som ett litet försynt gammalt kärlekspar stod de och blickade ut över vägen, precis nedanför skogsbrynet. Två gamla Mercedesbilar från 60-talet, precis bredvid varandra, som om de nyligen klivit ut ur den dunkla skogen...

Mörkerkörning...