Gudvangen...

Ett riktigt fint stopp på sommarens resa till Norge blev Gudvangen och det fantastiska fjordlandskap som lilla ort bjöd oss på. Nærøyfjorden, som är en del av den stora Sognefjorden, slingrade sig in hit mellan de spetsiga och branta bergen. Länge, länge blev jag sittandes för att titta på de höga och väldiga bergen som omslöt den lilla orten Gudvangen.

Bilden här till inlägget gjorde jag en tidig morgon, då jag var uppe innan alla hade vaknat. Denna morgonen låg molnen lågt över bergstopparna. Ett magiskt och näst intill förföriskt landskap bjöd denna del av Norge på...

Ute på slätten...

Idag visar jag fram en svartvit bild från den Östgötska landsbygden (Östgötaslätten) - från en varm sommardag. Det är avsaknaden av just de här varma och härliga dagarna som gjorde att jag valde just den här bilden för dagens inlägg. I flera dagar har regnet öst ned här och fotomöjligheterna har därför varit aningen begränsade. Nu hoppas jag på att vädret snart ställer om och att vi får några varma sommardagar igen...

Siamestallar...

På ett hygge i höstskymningen står ett märkligt träd. Det är två sammanväxta tallar, som delar nedre delen av stammen. Det ser verkligen ut som om dessa tallar vore siamesiska tvillingar. Visst har jag sett detta tidigarehänder det ibland att man stöter på tallar som delar stam på det här viset, men inte på det här sättet och i det här ljuset och med dessa dramatiska moln...

Då natt blir till dag...

Försiktigt gryr ljuset och en ny dag formas. Natt blir till dag och ljuset kommer därmed åter tillbaka, även om sommarnätterna inte alltid är så mörka. Om några timmar vaknar alla människor i husen och sakta men säkert börjar landskapet åter leva upp efter en lång natts sömn.

Jag kunde verkligen inte låta bli att göra den här bilden, då jag såg solen sakta gå upp bakom molnet. Jag tror aldrig att jag tidigare visat en bild som så bra illustrerar när jag är ute på mina "fotosvängar" som just denna bilden. Det är precis mellan natt och dag allt i naturen är som allra vackrast tycker jag, stillheten och lugnet är verkligen obeskrivligt...

Regnet kommer...

Sakta men säkert kommer regnet mot mig där jag står vid sjökanten. Jag ser på andra sidan Sörsjön hur ovädret försiktigt närmar sig, men jag kan ändå inte låta bli att göra den här svartvita bilden. En bild som jag på ett bra sätt fångar stämningen från den här sommaren som här i Kolmården till stor del bestått av mycket regn och rusk. Men bilden fångar även in platsen där jag står. En mytomspunnen plats som det finns många sägner och sällsamma historier om...

Himmelens gyllene "pärla"...

I skymningstid syns den gyllene "pärlan" tydligt på himlavalvet. En bild som trotts sin enkelhet växer allt mer ju längre du tittar på den. Plötsligt får månen ett ansikte, sedan ett till och så vidare. Kanske är också de enkla bilderna ibland också de allra bästa bilderna?!

Vägen hem...

Den här bilden blev den allra sista på sommarens semesterresa till Fulufjället i Dalarna. Just här och då påbörjade vi vår resa hem mot den trygga Kolmårdsskogen igen. Jag tycker faktiskt att den här bilden verkligen så fint symboliserar det svenska sommarlandskapet på något sätt. Den innehåller egentligen allt om man tänker efter lite noggrannare, det typiska svenska röda huset med vita knutar, sommarängen, skogen och inte minst fjället i bakgrunden. När jag ser bilden och sluter mina ögon så kan jag faktiskt tänka mig tillbaka till platsen och tystheten där i utkanten av Gördalen...

Till minnet av Hannu Hautala...

Igår eftermiddag möttes jag av beskedet att naturfotografen och författaren Hannu Hautala somnat in efter en tids sjukdom. Det är andra gången denna månad som en av mina stora inspirationskällor lämnar jordelivet (senast Ralph Lundsten). Hautalas många böcker med berättelser och fantastiska bilder från den finska vildmarken kan knappast ha passerat någon naturfotograf obemärkt. Det har alltid varit något visst med dessa böcker, de berör och inspirerar på samma gång. Samtidigt berättar de hur fantastisk den finska vildmarken faktiskt är.

I den dokumentärfilm som gjordes av finska Yle om Hannu Hautala (Hannu Hautala - arvet efter legenden) berättade Hautala gladeligen om sina bilder, naturen och inte minst sig själv och sitt liv. Minns så väl en del av dokumentären där Hautala kördes ut i skogen med en fyrhjuling (eftersom att hans knän var dåliga) för att få fota kungsörn en allra sista gång. Det leendet Hautala hade efter att han gjort sina bilder gick inte att ta miste på. En så oerhört glad människa är verkligen inte ofta man får uppleva. Vi människor behöver sannerligen naturen för att må bra, det tycker jag detta är ett tydligt bevis på. Även om kroppen och människan inte alltid orkar, så ger naturen kraft tillbaka till oss, hela vägen in i själen!

Med det här inlägget vill jag visa min stora tacksamhet till Hannu Hautala för all den inspiration som han delat med sig av genom alla åren, både i form av bilder och sina fantastiska böcker. Tack för allt Hannu Hautala!

En bild på en Gluttsnäppa som här studerar hur ovädret sakta drar in över Fulufjället...

Ovädret drar in...

Efter en vacker, solig, fin morgon drar plötsligt de mörka molnen och ovädret in över Drevfjällens naturreservat. Från min plats kan jag bevittna det magnifika skådespelet då fjället sakta försvinner in i det mörka ovädret...

Det gamla brandtornet...

Visar här fram två bilder som jag gjorde en varm augustikväll, på det gamla brandtornet som finns långt in i Kolmårdsskogen. Under alla de år jag passerat den här platsen så har nog aldrig himlen haft ett mer passande utseende än just denna kväll, då jag gjorde bilderna till detta inlägget.

Det gamla brandtornet används idag inte längre, men är kvar på sitt berg och ger sannolikt en fantastiskt vacker utsikt för den som vågar klättra upp. Med tanke på tornets skick avstod jag och höll mig istället kvar på marken.

Mig veterligen används inte längre detta brandtornet, men en gång i tiden då det var i bruk kunde man från dess topp kontrollera om det kom rök från skogen åt något av väderstrecken.

En gång i tiden skall det ha funnits gott om dessa brandtorn här i Kolmården. Idag är dock de flesta borta, sannolik på grund av att de inte behövs längre och att skicket på dem är så dåligt att de utgort en livsfara. Detta inlägg får därför bli en liten hyllning till dessa historiska brandtorn...

Smålommen flyger mot det okända...

En bild på en ensam smålom, vars silhuett tydligt syns mot den dramatiska kvällshimlen. Här styr smålommen rakt in i det mörka och okända. Hos mig är detta en bild som väcker tankar om det okända, eller kanske rättare sagt det outforskade?! En bild som berättar om äventyraren, utforskaren som frivilligt ger sig in i de okända markerna med allt vad det innebär.

Vad tycker du att bilden symboliserar för dig? Skriv gärna och berätta...

Oväder över Hälsinglandsskogen...

Det mörka ovädret drar sakta in över Hälsinglandsskogens mosaikgröna höjd...

Gubben i molnet...

Molnformationer kan utan tvekan sätta fart på fantasin tycker jag. En varm sommardag gjorde jag denna bilden på ett moln, som jag tycker liknar en arg gubbe...

Omberg och ovädret...

En bild på det stora landskapet - här Omberg och Vättern i det blå skymningsljuset. Detta vackra väderfenomen inträffade precis innan ett oväder drog in över detta östgötska landmärke. Det går verkligen inte att säga annat än att landskapen kring Vättern är dramatiska, men också otroligt vackra...

I den gamla torrakan...

I ett dramatiskt morgonljus kommer plötsligt sidensvansarna och sätter sig i den vackra torrakan uppe på berget. Från de olika grenarna som sträcker sig åt olika håll, sitter de sedan och spanar ut över skogen medan morgonljuset successivt växer sig starkare och starkare...

Tornseglaren på himlavalvet...

Ännu en bild på tornseglare från nu i somras, då den eleganta fågeln passerar över mig i hög hastighet. Samtidigt bryts ljuset genom vingarna i regnbågens alla olika färger. Ett hastigt, men mycket elegant möte...

Bildskapare eller fotograf?

De sista månaderna har frågan om vad en ”bra bild” är för något, processats flitigt i mina tankar. Faktiskt tror jag inte att det passerat en hel dag utan att tanken har dykt upp och processats i mitt huvud. Men vad är egentligen en ”bra bild” för något?

För många är den bra bilden synonymt med något ovanligt eller kanske rent av unikt. En sällsynt fågel, en kronhjort eller älg med stora och respektingivande horn. För andra är den bra bilden något som fryser ett ögonblick eller en unik händelse. Fast en bra bild måste inte innehålla något unikt och sällsynt för att den skall ses som en ”bra bild”. Men vad är då bra och vad menar jag med det egentligen?

Efter att ha funderat kring detta en tid nu så har jag kommit fram till vad just jag tycker definierar en ”bra bild”. Se nu inte detta som någon regelrätt sanning, utan detta är mitt försök att redogöra för mina tankar kring en ”bra bild”. Jag tror nämligen att de flesta har ett eget svar på just detta. För mig är det helheten, budskapet i bilden och hur jag upplever den som avgör om jag tycker att det är en ”bra bild”. Inte motivets sällsynthet eller för att den är gjord med den allra senaste kameramodellen. Nej, jag menar att en bild, till skillnad från ett kort, faktiskt behöver någon form av eftertanke när man skapar den. Fotografen vill förmedla något, antingen en tydlig symbolik som framför ett budskap, eller kanske ännu starkare – något personligt som i allra bästa fall blir en del av fotografen själv. Hur bilden sedan komponeras och visas fram är såklart också avgörande för hur den upplevs, då allt tillsammans skapar en helhet, som gör att bilden hänger ihop och blir just en bild. Inget går att plocka bort, för då förlorar den just sin helhet.

Att ”knäppa kort”, det vill säga bara rikta kameran mot ett motiv och sedan trycka av, är mer eller mindre något de flesta kan göra. Inte minst ser jag detta fenomenet, när jag står och spanar ut över en sjö eller en solnedgång. Plötsligt kommer en person fram med sin telefon, höjer den och trycker av ett kort. ”Korten” i sig är inget fel, men kanske är något som mer dokumenterar en händelse eller en plats, för att kunna återvända till platsen eller minnet i tankarna. Ofta blir även dessa bilder också bara starka för fotografen och de som varit med på platsen eller är med i kortet. Att kunna kommunicera visuellt är något helt annat och som jag ser det även mycket svårare. Är det då något negativt att knäppa kort och inte göra bilder? Självklart är det upp till fotografen själv att välja hur han/hon vill använda sin kamera. Viktigt är ändå att inte likställa ett kort med en bild. Jag vill verkligen understryka vikten i att skilja på dessa två, då jag tänker mig att en bild ofta har en tanke bakom sin uppkomst. Ibland en djup tanke, där fotografens känslor finns med, skapandet i sig kräver både planering och arbete för att resultatet skall bli som önskat. Ett kort däremot uppkommer genom att fotografen riktar kameran mot motivet och trycker av. Att en djupare tanke ofta saknas märks tydligt, då tyvärr många kort är hastverk där något så elementärt som en rak horisont kan saknas.

Men vilka bilder vill jag göra eller vill jag bara knäppa kort? Ja, som säkert många som besökt min blogg tidigare har förstått så har jag ett intresse för att skapa och göra bilder. Det intresserar mig att skapa dessa, på mitt sätt. Att med en lång slutartid fånga en rörelse eller händelse, för att få en mer målerisk känsla i bilden. Att med kameran hitta en älgs eller rådjurs personlighet och kunna få fram det i bilden. Kanske blir bilden på älgen, när den blickar ut över vyerna, ett självporträtt, för det är på precis samma sätt som jag brukar spana ut över landskapet. Kanske blir det hopkurade rådjuret som sover i den mörka skogen en symbolik för min rädsla för mörkret, vilket jag under många av mina unga år arbetade hårt med!?

Att tänka igenom bilden innan jag gör den och veta vad som jag vill göra då jag trycker ned avtryckaren är verkligen a och o. Anders Petersen sa en gång något i stil med ”Fotografering handlar egentligen om allt annat än just fotografering”. Det är verkligen tänkvärda ord som till en början verkar mycket konstiga och jag vet att vissa till och med upplever detta som ”flummiga”. Men det är de inte, för de här orden säger egentligen precis allt! För när jag inte håller i kameran och fotograferar, det är just då jag faktiskt utvecklas som fotograf, inte när jag väl står där och arbetar med den. Det är när jag ser filmer, läser eller lyssnar på musik, som fotografen i mig växer och utvecklas. Även dessa tankar med vad en ”bra bild” är för något har sannolikt fått mig att utvecklas som bildskapande kreatör. Om inte annat hade den här artikeln aldrig kommit till om dessa tankar aldrig hade initierats och processats. Tro mig, det har tagit både tid och mod att koka ned dessa ord till den här artikeln.

Kanske är jag trotts allt ingen fotograf, utan en bildskapare med kameran i handen, istället för en pensel/penna. Oavsett vilket, kommer jag fortsätta skapa mina bilder och även skapa dem på just mitt sätt – jag är mina bilder och mina bilder det är jag (citat från Terje Hellesø).

Att våga...

De flesta betecknar nog mig som en naturfotograf. En fotograf som älskar att göra bilder på både djur och landskap, kort sagt allt som går att hitta i naturen. Det är nog sant, men ibland är det roligt att utmana sig själv och försöka att göra bilder på de platser som jag sannolikt aldrig annars hade begett mig till. Lite läskigt, men samtidigt mycket spännande och den här övningen fick mig faktiskt att tänka i helt nya banor. Sannolikt både lärorikt och utvecklande för mitt bildskapande...

Efter regnet kommer åter solen...

Efter regnet kommer åter solen, mörkret avlöses av ljuset. Ett väderomslag som denna går sannolikt att beskriva på ännu fler sätt!? Men denna kväll var något alldeles extra då det bildades älvdans över fälten, som ackompanjerades av en mycket dramatisk himmel...

Partiell solförmörkelse...

Tre bilder från dagens partiella solförmörkelse. Bilderna är gjorda cirka 12:49 då solförmörkelsen var som allra störst här i Kolmården. Som tur var hade några moln samlat sig runt och även lite framför solen just vid den här tiden då jag gjorde dessa bilderna. Det höjde verkligen dramatiken både i bilderna och i upplevelsen tycker jag...