Idag vill jag berätta om en av sommarens stora händelser - besöket i underjorden. Även om jag tidigare besökt grottor och gruvor så blev det något mycket speciellt med besöket i Sala silvergruva. En historisk plats, med mycket spännande att se och uppleva.
När färden mot underjorden påbörjas är det viktigt att inte glömma bort att knacka i berget. Gruvfrun måste få veta att vi är påväg ned i hennes berg. Gruvfrun är ett bergsväsen som både beskyddar, men också kan orsaka olycka om man som besökare i berget inte följer hennes regler. Så vill man vara säker på att komma upp ur gruvan igen, är det säkrast att inte förarga henne.
Redan på väg ned i underjorden slås man av urbergets tystnad. En sådan tystnad som känns långt, långt in i kroppen. Så pass att det plötsligt går att höra sina egna andetag och sitt eget hjärta slå. I underjorden är det kallt, en temperatur på +2 till +4 grader Celsius konstant, oavsett årstid ovan jord. Luften är fuktig och väggar och golv präglas av fukt och vatten som ser till att det bildas en glänsande våt yta överallt, både på väggar, golv och tak. På något märkligt sätt är lukten också instängd, men ändå inte så pass som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Jag gissar på att det är på grund av alla ventilationshål som finns och som ser till att luften cirkulerar i gruvan.
De stora håligheterna i berget är fascinerande och när vi blickade ned i det 155 meter djupa Drottning Christinas schakt blev knäna svaga. En känsla av litenhet infann sig omedelbart. Denna dagen tog vi oss inte ned till det här djupet, utan gick i gångar till fots. Det gjorde att vi kunde komma ned till dryga 60 meter. Det blev många trappsteg, både upp och ned, vilket även kändes i benen när vi åter var ovan jord igen.
Vi kikade även på Herr Stens botten, en plats med en spännande natur runtomkring det gamla brottet. Jag återvänder mer än gärna till denna spännande plats och kanske då även får chansen att se och uppleva nya delar av Sala silvergruva som jag inte tidigare sett...
