Gudvangen...

Ett riktigt fint stopp på sommarens resa till Norge blev Gudvangen och det fantastiska fjordlandskap som lilla ort bjöd oss på. Nærøyfjorden, som är en del av den stora Sognefjorden, slingrade sig in hit mellan de spetsiga och branta bergen. Länge, länge blev jag sittandes för att titta på de höga och väldiga bergen som omslöt den lilla orten Gudvangen.

Bilden här till inlägget gjorde jag en tidig morgon, då jag var uppe innan alla hade vaknat. Denna morgonen låg molnen lågt över bergstopparna. Ett magiskt och näst intill förföriskt landskap bjöd denna del av Norge på...

Mötet med "det stora blå berget"...

Så kom kvällen och vi svängde in på en parkeringsplats för att njuta av utsikten från en för oss helt ny plats. Det var i samma ögonblick jag klev ur bilen som jag mötte "det stora blå" berget. En helt fantastisk vy som jag aldrig tidigare upplevt. Stora berg hade jag sett på en semesterresa till alperna när jag var en liten pojke, men det här kändes större på något sätt.

Givetvis kunde jag inte annat än att föreviga ögonblicket från mitt första möte med ett stort berg här i Norge. Jag var helt utom mig av beundran och fascination. Utan någon vetskap om vad som skulle komma senare på resan så var detta bara början...

Vätterns dramatiska strand i svartvitt...

Visar idag fram en bild på den branta och klippiga stranden längs Vätterns östra strand, i det stämningsfulla kvällsljuset. På något sätt så tycker jag verkligen att den här typen av natur är något alldeles extra. Kanske för att jag har starka band till just havet och sjöar?

Bilden blir verkligen bra i svartvitt, då klipporna nästintill också är i dessa kulörer. Branterna, med nästan lodräta stup ned i det mörka vattnet gör naturen oerhört dramatisk och spännande...

Vättern...

Det är få platser här i landet som kan erbjuda på en sådan otrolig dramatik som just Vättern. En sjö, fylld av mysterier, sägner och annat som gör den både spännande, men också lite otäck.

När jag var yngre tillbringade jag många timmar under vattenytan, då jag var sportdykare. Det var på den tiden min stora passion och jag älskade verkligen att vara under ytan, inte bara för att det var spännande, utan också för att jag tyckte att jag förstod landskapets helhet på ett annat sätt. Men främst var kanske den "tysta världen" under ytan det som lockade mig allra mest.

Jag kommer aldrig glömma hur det var första gången jag gjorde ett djupdyk i Vättern. En kall, sjö med klart och ljust vatten där sikten var riktigt bra. Vättern var dock precis lika lömsk som hon var vacker. Vissa platser gick det aldrig att se botten på, för det kändes som att djupet fortsatte ned i all oändlighet.

Jag har vid flera tillfällen också upplevt hur Vätterns vattenyta på en handvändning ändrat karaktär, från att vara en spegel till att bli en sjö, där det skummar om vågorna som slutligen piskar mot klipporna vid stranden.

Jag har dykt på flera platser i Sverige, både i hav i väster, men också i öster. I många olika sjöar runt om i landet, men jag har aldrig påträffat något som Vättern. Faktum är att Vättern är den sjö och det vatten jag har allra störst respekt för.

I den gångna helgen bestämde jag mig dock för att återigen bege mig till Vättern. Denna gången för att fotografera, inte för att dyka. Det är otroligt, ännu en gång upplever jag en sjö som med sin skönhet och sitt kristallklara vatten lockar människor till sig. Dock visar hon sig inte helt harmonisk, utan vågorna tilltar i blåsten och regnovädret.

Efter solnedgången kunde jag inte låta bli att fotografera henne, då det sista ljuset sakta gick ned borta i Västergötland, samtidigt som det bildades någon form av aura runt de västgötska bergen i nordväst...

Den dimmiga urskogen...

En bild från sommarens resa till nordvästra Dalarna. Sakta letar sig den täta dimman in över det höga berget och urskogen i detta fantastiska vildmarksland. För någon som älskar skogen är detta helt klart en av de allra vackraste platserna i vårt avlånga land.

Genom dimman kan man se färgen från den vita renlaven på berget lysa igenom svagt. Dessa skogar är verkligen något alldeles extra att få uppleva! Så vackra och så stillsamma. Det regniga vädret gjorde heller inte upplevelsen mindre stark, då alla färger blev starkare och trädde fram...

I kvällssolens varma sken...

En bild från den tidiga vårens varma kvällsljus här i Kolmårdsskogen. I det härliga röd-orangea kvällsljuset kunde jag inte låta bli att göra ett självporträtt, då ljuset lyste upp det vackra berget så stämningsfullt och fint...

På besök i underjorden...

Idag vill jag berätta om en av sommarens stora händelser - besöket i underjorden. Även om jag tidigare besökt grottor och gruvor så blev det något mycket speciellt med besöket i Sala silvergruva. En historisk plats, med mycket spännande att se och uppleva.

När färden mot underjorden påbörjas är det viktigt att inte glömma bort att knacka i berget. Gruvfrun måste få veta att vi är påväg ned i hennes berg. Gruvfrun är ett bergsväsen som både beskyddar, men också kan orsaka olycka om man som besökare i berget inte följer hennes regler. Så vill man vara säker på att komma upp ur gruvan igen, är det säkrast att inte förarga henne.

Redan på väg ned i underjorden slås man av urbergets tystnad. En sådan tystnad som känns långt, långt in i kroppen. Så pass att det plötsligt går att höra sina egna andetag och sitt eget hjärta slå. I underjorden är det kallt, en temperatur på +2 till +4 grader Celsius konstant, oavsett årstid ovan jord. Luften är fuktig och väggar och golv präglas av fukt och vatten som ser till att det bildas en glänsande våt yta överallt, både på väggar, golv och tak. På något märkligt sätt är lukten också instängd, men ändå inte så pass som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Jag gissar på att det är på grund av alla ventilationshål som finns och som ser till att luften cirkulerar i gruvan.

De stora håligheterna i berget är fascinerande och när vi blickade ned i det 155 meter djupa Drottning Christinas schakt blev knäna svaga. En känsla av litenhet infann sig omedelbart. Denna dagen tog vi oss inte ned till det här djupet, utan gick i gångar till fots. Det gjorde att vi kunde komma ned till dryga 60 meter. Det blev många trappsteg, både upp och ned, vilket även kändes i benen när vi åter var ovan jord igen.

Vi kikade även på Herr Stens botten, en plats med en spännande natur runtomkring det gamla brottet. Jag återvänder mer än gärna till denna spännande plats och kanske då även får chansen att se och uppleva nya delar av Sala silvergruva som jag inte tidigare sett...

Storlommen och det solupplysta berget...

En bild från ett lite annorlunda möte med storlommen här hemma i Kolmårdsskogen. I det reflekterande ljuset från det solupplysta berget, precis intill den lilla skogssjön betraktar storlommen bergets skönhet...

Naturens fantastiska mönster...

Under alla mina år av vistelse i naturen har jag ofta tänkt på hur naturen kan ta olika uttryck. Ett träd, en rot, en vattenspegel osv. Ofta är det inte bra formen som är intressant, utan även detaljerna om man ger sig tid att granska dem noga. För ger du dig bara tid att titta och granska dem nog, så går det att sitta och studera dem i evigheter, tro mig!
Detaljerna i is eller ett mönster i en sten kan bilda ett helt unikt mönster eller i vissa fall till och med ett spännande litet landskap.

Eftersom att naturen är i ständig förändring, både på grund av oss människor, men även på grund av våra fyra årstider så har jag samlat bilder till det här inlägget under året. Även om det tagit lång tid så kändes det så viktigt att med detta inlägget få visa fram vad jag egentligen har upplevt för fantastiska mönster i naturen. För att hitta dessa mönster så handlar det uteslutande om att hitta det storslagna i det lilla...