I sensommarkvällen möter jag flera traktorer som åker skytteltrafik mellan tröskan och bondgården. Det har varit varmt och torrt en tid, därför är det nu hög tid att ta in säden innan regnet kommer. Långt ute på fältet ser jag att rådjuren påpassligt går och äter av spillet som blivit då tröskan lastat över säden i traktorvagnarna.
Men vad är det som rör sig snabbt längre ut på fältet? Är det inte en grävling? Mycket riktigt, en grävling som är ute på sin vardagliga kvällsrunda, men som något förvånat upptäckt att säden nu är borta. Nu är hon helt exponerad här ute på fältet. Hon stannar upp och ser sig något förvånat omkring - "Vad sjutton är det som har hänt här?". Ett högst oväntat men roligt möte med denna förvånade grävlingen denna ljumma sommarkväll...
Det är mörkt, riktigt mörkt och det enda jag ser är två silhuetter som far runt, den ena efter den andra, långt ute på fältet. Plötsligt bär det av i riktning mot mig där jag står parkerad med bilen. Det är först i kameran jag verkligen ser att det faktiskt är två grävlingar som kommer springande rakt emot mig. Jag vet inte om den ena grävlingen kommit in på den andra grävlings revir, eller om de bara leker?!
Precis när de ska springa förbi min bil stannar de upp och jag säger; "Hej på er!" Båda grävlingarna stirrar på mig förvånat, innan de fortsätter springa vidare över nästa fält på samma sätt. Ett riktigt oväntat möte, men samtidigt väldigt roligt att få möta dessa två grävlingar på det här sättet...
Ett besök hos grävlingen för att se att de nu äntligen har vaknat ur sin vintersömn. Exakt vid samma tid som året innan och året innan det var det fart vid grytet. Precis som vanligt med andra ord. Det är alltid en fantastisk upplevelse att få sitta hos grävlingarna i skymningen och betrakta dem och vad de har för sig...
Stilla sitter jag och väntar. Väntar på att något ska hända. Plötsligt rör det sig i marken framför mig och ett huvud sticker upp ur hålet. Det är en grävling som iakttar mig noga. Lika plötsligt som huvudet kom upp ur hålet försvinner det ned igen. Det blir tyst igen och jag sitter alldeles, alldeles stilla och väntar. Allt jag hör är mina försiktiga andetag då jag så innerligt hoppas att grävlingen återigen ska komma ut ur sitt gryt.
Som på en given signal ser jag en ljus nos sticka ur grytet. Bestämt lunkar den lilla grävlingen fram mot mig, stannar och börjar att klia sig. Samtidigt hittar den också något på marken som den luktar på. Sedan rusar den iväg i en helt annan riktning än den jag har kameran riktad mot. Men, jag fick mitt möte och en bild på min vän grävlingen...
Finns det egentligen något så abstrakt som "tid" och vad är egentligen "tiden" för något? Varför upplevs den så olika beroende på vem som upplever den, då det egentligen är samma sak?
Definitionen för "tid" på Wikipedia lyder enligt följande:
"Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser."
I mitt tycke är detta helt klart ett rent vetenskapligt sätt att beskriva tiden på. För denna definition tar inte med levande väsens olika upplevelser av den. Jag är nämligen helt säker på att vi upplever tiden helt olika beroende på vem vi är. En tidsenhet, en minut, en sekund, kommer garanterat att upplevas annorlunda av två olika personer. Så något som definieras som "tiden" och egentligen är en och samma sak, kan alltså upplevas helt olika, beroende på vem det är som upplever den, fast det egentligen är en och samma sak?! Det måste alltså betyda att det faktiskt finns parallella dimensioner, eller?
Det är inte svårt att glida in på de här djupa tankarna och försöka att utveckla det vidare en stilla vacker kväll, då man befinner sig utanför ett grävlingsgryt i väntan på att något ska hända. Allt är tyst och stilla, det enda som hörs är mina egna andetag. Frågorna blir lätt många och man försöker på något sätt hitta ett snabbt svar på dem för att kunna koncentrerar sig på grävlingen som kanske snart kommer ut ur grytet.
För alla er som inte suttit vid ett grävlingsgryt och väntat, kan jag berätta att det ibland går mycket snabbt, när grävlingen kommer ut. Ibland rusar den iväg åt något håll, medan den andra gånger går in i grytet igen, precis som om de bara var ute och kollade läget. Så det gäller helt klart att vara med om man vill ha möjlighet att kunna få till några bilder.
Men den här kvällen var det speciellt, jag kunde inte sluta tänka på tiden och hur olika den upplevs, beroende på vem det är som upplever den. I grytet framför mig bor det en grävling och jag sitter utanför och väntar på den. Trotts att tiden definieras som precis samma sak upplever vi ändå inte tiden på samma sätt, trotts att vi ändå är på exakt samma plats!!! Den enda skillnaden är att vi är olika varelser, jag en människa, grävlingen ett däggdjur.
Aldrig någonsin kommer vi att uppleva tiden på samma sätt båda två! Inte bara för att vi är olika varelser, utan helt klart också för att vi är två helt olika individer, med två helt olika liv och även olika syn och infallsvinklar på saker. När jag sitter här och väntar i stillheten, kanske grävlingen är stressad för att hinna få i ordning allt och sedan bege sig ut för att hitta föda. När jag är hemma och dammsuger, ligger grävlingen samtidigt och sover i sitt lilla gryt och drömmer om sin favoritföda?! Även det är ett exempel på hur samma tidsenhet kan upplevas helt olika. Det måste ju betyda att om man utvecklar detta, så är världen full av parallella dimensioner, där saker och ting sker i en enda röra, där vi alla upplever samtida händelser på våra egna speciella sätt.
Är det då inte fantastiskt att man med en kamera kan vi fånga ett "ögonblick", till exempel så är en bild gjord på 1/40 sekund ett ögonblick/en händelse som vi sedan kan fortsätta att titta på denna i år, decennier eller kanske ännu längre. Bilden kan föras vidare från generation, till generation. Plötsligt har vi förevigat ett ögonblick och kan uppleva det igen. Vi kan även dela det med någon annan, diskutera bilden och hur vi upplever den. Därför är enligt mitt tycke kameran helt fantastisk. Ett verktyg som kan föreviga ett minne, fånga en känsla, och få oss att resa tillbaka i tiden tankemässigt. För just den där 1/40 sekunden finns efter kamerans exponering, då bilden är gjord helt enkelt "alltid" kvar...
Stillhet, tysthet i gläntan och så plötsligt sticker ett nyfiket huvud fram...
... tittar grävlingen fram ur sitt gryt.
Ännu en kväll så sänker sig mörkret över den lilla skogsgläntan. Där i det tysta mörkret sitter jag och väntar. Jag väntar på att en grävling (den som jag i ett tidigare inlägg här på bloggen gav namnet "Gert") plötsligt ska titta ut ur sitt gryt och då hoppas jag på att få möjlighet att göra några bilder på den. Det är så fridfullt att bara sitta här i den tysta skogsgläntan och bara vara. Tankarna flödar och ibland avbryts de av vindens sus i de stora granarnas spretande grenar.
Plötsligt händer det, en grävling tittar upp ur sitt hål och stirrar febrilt på mig. Sakta pressar jag ansiktet mot kameran, komponerar, trycker ned avtryckaren försiktigt och gör min första bild för kvällen. Senare under samma kväll får jag bevittna hur grävlingen kikar ut ur flera öppningar i grytet. Därefter sticker den iväg in i skogen, på jakt efter något att äta. I samma glänta, fast en annan kväll, blir jag istället uppvaktad av en väldigt nyfiken mård som passerar förbi grävlingsgrytet.
Jag kan inte låta bli att tycka om den här platsen. Det är inte bara ett spännande ställe för fotografering, utan även en plats som ger ro åt själen!
Här är några bilder från en stilla vårkväll vid ett skogsbryn, i väntan på grävling "Gert". När skymningen lägger sig, börjar sakta, sakta livet vid skogsbrynet vakna till liv...
Detta är mina allra första bilder på grävling. Ett spännande och oförglömligt möte, som jag delade med Gustav och sent kommer att glömma. Varför har denna grävling då fått namnet "Gert"? Naturligtvis för att den ser ut som en "Gert"...
