Snöraset...

En råbock står så fint och tittar sig omkring i tallskogen, samtidigt som morgonen gryr och här känner han sig hemma och riktigt trygg. Men plötsligt rasar det ned snö som legat och tyngt ned grenarna uppe i tallkronan. Råbocken har verkligen otur, då det rasar rakt ned i hans huvud. Han stelnar till och blundar, obehaget av den kalla, blöta snön är minst sagt tydligt. En riktigt stämningsfull och fin bild som på något sätt berättar hur illa vi alla nog tycker det är att få snö i huvudet på det här sättet. För mig berättar också denna bild om tröttheten på vintern och längtan efter våren...

Vinter och snö...

Det är tyst och stilla i skogen. Den vita, tunga snön har bäddat in skogen och skapat en ny form av dovare akustik. Det känns som att det skulle gå att höra en nål falla till marken, även om det är dryga 10 centimeter snö den då landar i.

På en höjd längre in i skogen står en råget och spanar ut genom skogens vidsträckta pelarsal. Råbocken som hon hänger samman med har redan hunnit en liten bit längre bort, då snön inte tycks vara något som stoppar honom. Detta blev ett riktigt härligt och fint rådjursmöte denna fantastiska vinterdag. För mig är denna bild ett bevis på djuren faktiskt finns och lever, även när det är vinter och kallt...

Vintrig kust...

Visar idag fram en bild från ett snöigt och kallt kustlandskap. Den här dagen var det riktigt kallt och snöigt, samtidigt som ljuset är något dovt. Mellan de täta molnen lyckas ändå några solstrålar tränga ned och lysa upp det vita snölandskapet. Det här landskapet är så kargt och samtidigt vackert på något uttrycksfullt sätt. Öarna står upp som små "tofsar" ur isen. Jag kan bara älska detta vackra kustlandskap!

Det vintriga sångsvansmötet...

I vintertid när kylan och snön kommit på riktigt blir naturen en mycket mer svår plats att överleva i. För några av våra djur blir det inte bara svårt att ta sig fram, utan också svårt att hitta föda. En plats plats med öppet vatten är viktigt, inte minst för sångsvanarna. De kritvita, stora fåglarna går ofta att se i en liten pöl med öppet vatten, där de simmar omkring för att hitta något att ätbart.

Dessa vackra fåglar är verkligen fantastiskt att få möta i skogen en kall vinterdag. Deras skira vita fjäderdräkt gör sig helt klart väldigt bra mot den vita nysnön. Sångsvanen är för mig på något sätt ett bevis på att det fortfarande finns liv i skogen och ger också ett hopp om att livet faktiskt kommer tillbaka när årstiden skiftar, då vinter blir till vår...

Vinterväg...

Idag visar jag fram en svartvit bild på en vinterväg som jag gjorde en dag då jag var ute och åkte här i vintras. Jag tyckte att precis den här platsen där den mörka skogen möter slätten var så vacker och speciell på något sätt. Därför kunde jag inte låta bli att stanna till intill vägkanten och invänta tillfället för att göra den här bilden. En lite ovanlig bild för att vara mig, men på något sätt så kan jag inte låta bli att älska detta...

Svartvit vinterbild...

Visar idag fram en svartvit bild på ett härligt, vitt vinterlandskap i morgonstämning. Såhär på vintern tycker jag verkligen att svartvitt blir klart bättre än färg. Den svartvita bilden lyfter helt klart fram andra detaljer och i det här fallet får den även fram strukturen på ett helt annat sätt. I mitt tycke hade färg bara känts distraherande i den här bilden, men det är givetvis en smaksak...

Vinterskog...

En landskapsbild med lång slutartid och kamerarörelse på en snötyngd och vacker Tylöskog. Bilden gjorde jag precis i det härligt blåa skymningsljuset. Vintern då den är som allra vackrast...

Snöpuder på den lilla våtmarken...

Vintern har äntligen kommit till Kolmårdsskogen - landskapet var till en början vackert vitt pudrat, tills snön kom i större mängd. Den här bilden gjorde jag vid den lilla våtmarken, då den var vackert vitpudrad. Nu är den garanterat helt inbäddad i det vita täcket. På något sätt tycker jag ändå det är något speciellt med det blå morgonljuset, kölddimma och det försiktigt vitpudrade landskapet...

God Jul!

Jag vill med denna vinterbild på den stora älgtjuren önska er alla en riktigt God Jul!

Älgen står för dörren...

Julen står för dörren som det brukar heta, men i det här fallet är det inte bara julen som står där, utan även älgen. Det här är en bild från ett älgmöte som jag gjorde en vinter för några år sedan, då det var vinter på riktigt. Det var så mycket snö att älgen med sina långa ben hade det besvärligt att ta sig fram över fältet. Det är verkligen spännande att det går att möta skogens konung på så många olika sätt...

Vinterbäcken...

Jag sluter ögonen och tänker tillbaka på förra vintern. Jag ser framför mig och hör även ljudet från den forsande vinterbäcken, djupt där inne i skogen. En syn jag verkligen snart hoppas på att får uppleva snart igen. Som prognosen ser ut just nu så verkar snövädret tyvärr dröja en tid till.

De vita landskapen är verkligen stämningsfulla, inte minst nu till julhelgerna. Till de vita skogarna och landskapen dyker upp igen får vi hålla tillgodo med bilder från exempelvis förra året...

Vintrigt möte med gröngölingen...

Över det platta slätten här i Östergötland förvandlar det kraftiga snöovädret landskapet till ett vitt och disigt landskap. Sikten blir bara ett par meter och det känns nästan som landskapet är inbäddad i någon form av dimma.

Inne i skogen yr de stora snöflingorna fram i vinden mellan träden och gör dem till jättelika, vita trädskelett. På baksidan av en gammal asp sitter en gröngöling i lä från vinden och snön. Här sitter hon så fint och kan spana ut över den nu vita skogen. Den annars stora hackspetten blir i allt det vita till en liten härlig "färgklick". Givetvis blir det en bild från detta härliga vintermöte...

Mot den kalla årstiden...

Ännu är vintern inte här, bara för några dagar sedan fick vi förmodligen de allra sista sommardagarna för det här året, åtminstone om man ska tro på vad meteorologerna säger. Nu känns det även att nätterna börjat bli allt kallare och innerst inne, även om det tar emot att yppa det, så vet vi alla att det är mot den kalla perioden vi sakta nu är på väg.

Givetvis har alla perioder sin charm och så även vintern. Även prognosen spår att just denna dag kommer att bli hyfsat varm, så vill jag ändå bjuda på en rådjursbild från december för några år sedan, då snön låg vit i skogen. Rådjuret ser aningen missnöjd ut, kanske längtade han tillbaka till just någon av de varmare årstiderna?!

I lätt snöfall...

I lätt snöfall drar älgen fram genom slyskogen. Både jag och älgen bevittnar ännu ett bakslag för vårvädret. Med all sannolikhet hoppas vi båda på att värmen och den härliga vårvärmen ska koppla greppet över vinterkylan. Tyvärr blev det inte så den här dagen, men kanske vädret blir bättre imorgon...

Tornfalk i snöoväder...

I lätt snöyra och omgiven av ett vitt snölandskap möter jag den vackra tornfalken, som sitter och jagar på en vägpinne längs landsvägens kant. Jag måste erkänna att jag bara någon enstaka gång tidigare faktiskt upplevt tornfalk under vintersäsongen och framförallt i snölandskap. Är det inte otroligt hur fint den vackra tornfalken faktiskt framträder mot det vita snölandskapet?! På något underligt sätt så tycker jag att denna magnifika fågel gör sig ännu vackrare med det vita runt omkring sig, än i sommarens färgglada landskap...

Älg i snöoväder...

En bild från den hårda vintern då en älg var ute och vandrade i hårt väder med vinande snö. På de platta fälten får verkligen vinden fart och snön yr därför riktigt ordentligt. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra en lite annorlunda bild på älgen där han vandrade fram i det vita ökenlandskapet...

Bakslag...

Nu är det april, en månad minst sagt känd för sitt lynniga väder. Inte sällan har man hört ordet "aprilväder" när det sker bakslag och vintern demonstrativt visar att den faktiskt fortfarande finns. Den här morgonen när man vaknade kom det vitt från himlen och tunn hinna av vitt snö låg på marken. Det är absolut inte alls vädret vi vill ha just nu. Nu vill vi att våren ska koppla greppet om vädret och visa att den faktiskt är här för att stanna på riktigt...

Mjuka, vita och tysta ökenlandskap...

Min biologilärare sa alltid till mig i skolan att på vintern förvandlas vårt nordiska landskap till ett vitt ökenlandskap, där naturen vilar i väntan på att våren ska komma och allt liv återigen tar fart. Nog är det så, för inte är det särskilt mycket som lever upp under den kalla, karga vintersäsongen.

På vintern förvandlas allt till mjuka, vita och tysta landskap, där en kråkas rop kan upplevas som något väldigt exklusivt. Fotografiskt älskar jag dessa landskap, de har något speciellt som fångar mitt intresse. Knappast för att de är särskilt inbjudande och omhuldande, utan snarare för att de är speciella, lite mystiska men framför allt melankoliska på något underligt tilltalande vis. De här landskapen lever inte upp på samma sätt som en en vacker sommaräng. Nej, det är tydligt att dessa vita, tysta landskap är sovandes, ett landskap där allt vilar och väntar på att tiden bara ska gå. Efter den långa vilan kommer vi så småningom in i våren, då naturen återigen tar fart och mer eller mindre börjar om på nytt.

Även om våren kanske är den årstid då allt liv sprudlar, både i växtriket och i djurens värld, så har just de mjuka, vita och tysta landskapen något som göra dem så speciella, att jag inte skulle vilja vara utan dem. För inte skulle det vara roligt om det alltid bara fanns en och samma årstid. En årstid då våra landskap alltid såg exakt likadana ut?! Variationen i sig är på något sätt vacker där alla våra årstider har sin egen plats att fylla i helheten.

När jag gjorde de här bilderna här i inlägget, hade jag min biologilärares ord i tanken, om att dessa landskap faktiskt är just tysta "ökenlandskap". Jag har aldrig upplevt ett "riktigt" ökenlandskap i exempelvis Saharas öken och kan därför inte heller återge hur de faktiskt upplevs. Men våra nordiska ökenlandskap har en stillhet och ett lugn över sig, som verkligen ingen annat landskap erbjuder oavsett säsong eller plats. I sin stillhet är de helt enkelt vackra och minst sagt speciella. Därför tycker jag inte vi ska glömma bort dessa melankoliska ökenlandskap nu när våren sakta gör sin entré - länge leve de mjuka, vita och tysta ökenlandskapet!

Den tysta vinterskogen i Kolmården...

Tyst, tyst är skogen. Inte ett enda ljud hörs, där annars fåglar hörs ropa, både från sjön och skogen. Landskapet har också ändrat sig, alla färger har försvunnit, allt är vitt med inslag av svarta trädsilhuetter. Även om nu våren har börjat visa sig på olika fronter, så är det helt klart något alldeles speciellt att vara ute i vinterskogen.

Den vita snön är inte bara vacker, utan visar även vart våra djur vandrar och i vilka mönster de rör sig. Plötsligt går det att se i vilja områden djuren återvänder. Vinterskogen bjuder på en helt annan spänning än vad exempelvis vårskogen gör. På våren finns djuren nästan överallt, fåglarna sjunger och däggdjuren rör sig mer frekvent. Växtligheten frodas och grönskan klär skogen på sitt vackra vis. Snart är vi där igen och jag kan inte låta bli att längta till våren sprudlar igen.

Vinterskogen är spännande på sitt sätt. Alla spår från djuren blir som en "loggbok" det går att läsa ur, givetvis med stor spänning för den intresserade. Här har en räv vandrat fram, här har vildsvinen dragit fram genom den djupa snön osv.

Som vinterskog är det skogen såklart mer rofylld, då allt är tyst, tyst. Det enda som kan höras är en enstaka fågel, den sjungande isen eller en porlande bäck. Vårskogen bjuder i motsatts mot härlig koltrastsång, tranor som trumpetar m.m. Det skulle vara orättvist att jämföra de olika årstiderna, då båda årstiderna har sina fördelar/nackdelar. Med det sagt så skulle jag absolut inte vilja vara utan någon av våra fantastiska årstider.

Bilden är en analog bild gjord med min gamla analoga kamera och en utgången svartvit film. Den analoga tekniken har helt klart sina fördelar och jag tycker att en sådan bild passar fint här till inlägget...

Bara ett par kråkor...

I det vita snölandskapet sitter två kråkor på en liten kulle och spanar ut över vidderna. Tillsammans med lite torra strån blir de landskapets enda "färgklick" när dimman ligger tät. När jag ser bilden kan jag såklart inte låta bli att göra denna svartvita bild, då jag ser de grå kårkorna i det vita. En bild som utan tvekan gör sig bäst i svartvitt, då det är de enda färgerna som finns just där och då...