Senvinterstämning i Kolmårdsskogen...

Från ett berg och ett favoritställe sitter jag och betraktar hur solen sakta går ned bakom Kolmårdsskogens mörka trädridå. Ett varmt, gyllene ljus infinner sig då solen allt mer försvinner ned bakom de stora träden och horisonten. Plötsligt hör jag en sparvuggla ropa längre bort i skogen, strax efter svarar en kattuggla från ett annat håll. Det är något visst med just den här tiden - senvintern då solen återigen börjar att värma och så de gyllene solnedgångarna...

Den gamla granskogen i soluppgången...

Sakta går solen upp över horisonten, samtidigt som den nu försiktigt orkar belysa den övre delen av den gamla granskogen i västra delen av Kolmårdsskogen. En gammal granskog som med åren blivit sargad av hackspettar och granbarkborrens tuffa frammarsch genom Kolmårdsskogen. Bortsett från tidens tand tycker jag ändå att den här gamla granskogen är så vacker att titta på och den ridå av träd och linjer den skapar är något helt magiskt vacker att vila blicken på. Tidens tand är i skogen inget som bör förknippas med sorg, utan istället till något vackert och fint, inte minst för djuren som bor här i skogen...

Sparvugglan i grantoppen...

I en slänt nedanför de väldiga tallarna, i en liten dunge med små, unga granar sitter en liten sparvuggla och spanar. Här i toppen av en gran har han bra utsikt över vad som händer runt omkring. Den lilla tuffa ugglan är väl uppvaktad av talgoxar, tofsmesar och andra fåglar som inte är särskilt förtjusta i den lilla ugglans närvaro.

Det som pockar på sparvugglans uppmärksamhet och som lockat hit den är en kattuggla en bit längre in i skogen. Blicken är fäst åt det håll kattugglan ropar, om inte en talgoxe gör ett skenutfall mot ugglan. Att sitta såhär öppet är ingen höjdare, det tar inte lång tid innan den lilla ugglan försvinner in i skogen igen...

Kall och frusen skog...

Idag visar jag fram en bild från en mycket kall och frusen Kolmårdsskog. På den här platsen runt ett litet kärr har verkligen kylan skapat en enastående vacker rimfrost under den gångna natten. Det är verkligen härligt att komma hit i det härliga blå morgonljuset och fotografera och uppleva denna vackra skog. Bilden gjorde jag samtidigt som spillkråkan ropade från andra sidan kärret. Jag misstänker att de gamla granarna är en populär plats hos hackspettarna...

Höst i storskogen...

Idag visar jag fram en bild från den vackra hösten här i Kolmårdsskogen. Då skogarna här är dominerade av tall och gran är det inte vanligt att få stöta på så mycket färger inne i skogen. På vissa platser finns det dock undantag, där det också finns lite lövträd som mellan barrträden. Ljuset och färgerna här blev så vackra tycker jag i kombination med de olika trädstammarna...

Nyfiken älgtjur bakom granarna...

Bakom några stora och kraftiga granar, står en mycket nyfiken liten älgtjur och spanar intresserat på mig. Här bland björkslyn finns det gott om mat och även mycket vegetation att gömma sig bland. Ett perfekt ställe att ligga i bakhåll för älgkon, då hon kommer för att äta. Just nu är den lilla älgtjurens horn välfejade och så fina de bara kan bli. I skogen här i Kolmården är det full aktivitet på älgarna, då deras brunst just nu pågår för fullt...

Mörk skog...

En bild från den mörka, murriga, kalla och blöta Kolmårdsskogen. Stämningen i den här bilden tycker jag precis berättar om hur det känns att vandra här i skogarna när skymningen sakta faller över skogen. Min hemmaskog här i Kolmården är alltid en spännande plats att vistas i och uppleva, en plats där jag aldrig slutar trivas...

Vita stammar...

En bild från Kolmårdsskogen där de höga tallarna vuxit sig väldigt långa på kort tid. När det tunga snötäcket lade sig som en filt över skogslandskapet knäcktes många av dessa träd på mitten eller gick av uppe i kronan. 

Eftersom att det inte var helt vindstilla när det snöade har en del av snön satt sig på ena sidan av träden, så att de ser ut som en skog med höga, vita stammar. Några snötyngda granar står även mellan tallarna och ser ut som några konstiga väsen som gömt sig inne i den glesa tallskogen...

"Det går inte att se skogen för alla träden"...

En svartvit bild från djupet av Kolmårdsskogen. När jag tittar på den här bilden så tycker jag den så starkt symboliserar - "det går inte att se skogen för alla träden". För långt, långt där bakom är skogen, men jag ser den inte helt klart på grund av träden och alla grenar framför mig. Givetvis finns det även annan symbolik i den här bilden och det är såklart upp till betraktaren att bestämma vad han/hon tycker passar bäst. Men en sak är ändå säker, det blev en annorlunda skogsbild...

Mörk novemberskog...

En bild från den mörka, murriga höstskogen. En skogsbild som för mig berättar om det blå mörka ljuset och om stillheten som infinner sig allra bäst såhär i november. Skogen såhär i november är inte alls lika ljudlig och sprudlande av fåglar och annat liv. Nej, i november är det tyst och skogen liksom sover i väntan på den kalla vintern. Även om jag älskar våren och allt vad den innebär så tycker jag ändå på något underligt sätt att det nästan är allra härligast att vara i skogen den här tiden på året. Inte minst för det stillsamma, vackra, utan även det dova ljuset och stämningen som novemberskogen innebär.

Visar idag fram en novemberbild från Kolmårdsskogen, som är en dubbelexponering, en bild i skärpa och en i oskärpa och där den andra bilden även är gjord med kamerarörelse...

Mörkret smyger sig sakta på...

Sakta men bestämt går vi mot den mörka tiden, dagarna blir allt kortare och kvällarna blir allt mörkare. Även om de ljumma varma augustikvällarna uteblev det här året, så kommer snart kylan sakta krypandes, vare sig vi vill eller ej. Givetvis finns det såklart också positiva saker med hösten och mörkret. För i den mörka skogen går det att höra spännande ljud från både exempelvis ugglor och även andra nattaktiva djur som föredrar mörkret framför ljuset.

Tyckte den här bilden på månskäran över den mörka Kolmårdsskogen passade mycket bra att inleda september månad med här på bloggen...

"Bara" lite gräs...

En skogsbild på "bara" lite gräs, eller Ängsgröe som det också heter. I det isolerade ljuset växte dessa grässtrån så fint, men plötsligt visade sig en nyfiken figur i bakgrunden då jag gjorde bilden...

Jagad sparvuggla...

Efter en morgon med intensiv sparvugglesång hör jag plötsligt hur den lilla sparvugglan skriker till i grantoppen där den sitter. I samma ögonblick närmar sig två talgoxar i luften, som uppvaktat den lilla ugglan flitigt under morgonkvisten.

I samma stund som sparvugglan lyfter från grantoppen och jagas iväg av småfåglarna, så lyfter jag kameran och gör bilden. En spännande händelse detta, där den lilla ugglan flyr med två talgoxar som jagar den. Det blev en väldigt annorlunda sparvugglebild mot det jag tidigare har i arkivet...

Fartfylld vinterskog...

En fartfylld bild på Kolmårdsskogen i en tung vinterskrud, med snötyngda grandar. Med lite fantasi går det även att hitta ett och annat ansikte som tittar fram mellan träden.

Den här bilden gjorde jag med en lång slutartid och kamerarörelse, en teknik som av en del fotografer också kallas för ICM (Intentional Camera Movement)...

Klar vinternatt i Kolmården...

En bild från en stilla och klar vinternatt i Kolmårdsskogen nu i år. Den bistra kylan gjorde att det knastrade under skorna, då jag gick på det vita snötäcket ute i skogen. Det var dock inga problem att se i skogen, även om klockan var mycket. Fullmånen lyste upp vägen framför mig och det vita snötäcket reflekterade månljuset väl. I Mitt tycken en väldigt härlig och nästan lite sagolik stämning i vinterskogen...

Ropet i skogen...

Från en grantopp hörs en liten sparvugglas rop i skymningen, precis i den stunden då dagens allra sista ljus försvinner och dag förvandlas till kväll. Det är alltid lika roligt att möta den lilla sparvugglan, oavsett om det är nära eller som vid det här mötet på lite längre håll. Vetskapen om att hon ändå finns där i skogen, även om hon inte syns och vakar i någon gran eller tall, tycker jag förhöjer hela naturupplevelsen när jag är i skogen...

Skogen gråter...

En svartvit bild som för mig har mycket hög symbolik. Här gråter skogen! Kanske för att det regnar eller helt enkelt för att de svenska skogarna mer och mer försvinner!?

Ålderdom...

Precis som en gammal människas hy kan granens bark berätta om gångna tider. Dess skiftningar och oregelbundna textur vittnar om tidens tand. Ålderdom när den är som vackrast!