Ett virrvarr av grenar...

Idag visar jag fram en bild på naturens mer intima landskap. Ett virrvarr av grenar som jag hittade på vägen ut i skogen en tidig decembermorgon förra året. Personligen tycker jag att bilden är spännande och inbjudande att studera på något underligt vis. Kanske är det alla de linjer som finns i bilden och som tillsammans ger bilden en helhet, där varje del är en viktig beståndsdel? Bilden är också gjord under årets mörkaste del, vilken vi snart är inne i. Visst är det något speciellt med vinterljuset alltid...

Den ensamma lilla tallen...

På en höjd, med utsikt över den vackra sjön Vättern står en ensam liten tall. Utan något annat träd i närheten står den lilla tallen och blickar ut över det förföriska vattnet. På den här platsen är syns några av de allra vackraste solnedgångarna och är du riktigt tyst hörs även vindens viskande ljud mot de branta klipporna...

Skogen - min tillflyktsort...

Skogen - Denna miljö upplevs av många som en hotfull, mörk och läskig plats. Så är det dock inte för mig, för skogen är min stora trygghet.

I trädsalarnas ljuvliga dunkel kan jag alltid vara mig själv. Här finns det inga måsten eller krav som tvingar mig att uppträda på ett specifikt sätt - bara mitt eget. I skydd av alla stora träd, berg och vattendrag känner jag tryggheten.

Skogens trolska dofter återställer min puls så att jag åter hittar tillbaka till lugnet, men också att jag kan tänka klarare. I denna magnifika miljö tillåts jag att vara i alla mina sinnesstämningar, när jag är glad, men också ledsen och allt där i mellan. Tack snälla skogen för att du finns och för att du låter mig ha dig som min tillflyktsort...

Ladusvalorna i torrakan...

I den stekande sommarvärmen har ladusvalorna hittat en fin torraka på ett kalhygge där de sitter och spanar. Oftast sitter de på en varsin gren, men då och då tränger de ihop sig på samma. Men jämna mellanrum gör de utfall ut över hygget för att fånga några ätbara insekter. På något vis blir bilden grafiskt läcker med det döda trädet, ljuset och så de två ladusvalorna på varsin gren...

Sommarnatt vid ån...

I väntan på att få se något djur komma, sitter jag vid den lilla åns strandkant. Sakta håller sommarnatten på att förvandlas till dag, men i skogen tar det lite längre tid för ljuset att strila ned mellan trädkronorna.

Alla morgnar är inte dimmiga, utan en del är också riktigt klara och fina med hög frisk luft. Det här var en sådan morgon, då det var hur friskt och skönt ute som helst. Jag tror visserligen att det bara var 5 grader varmt, men det kändes ändå varmare.

Att sitta ute på natten på det här viset är verkligen riktigt spännande och inte minst en vacker upplevelse på många sätt. Skogen är på något märkligt sätt precis som i sagorna. Allt är tyst och med lite fantasi så går det att föreställa sig hur trollen sakta vandrar omkring djupt inne i bland träden.

Givetvis ville jag föreviga det här ögonblicket och visa er alla hur vacker skogen är på natten. Det blå ljuset har ännu inte övergått till det mer gula dagsljuset. För mig är det blå ljuset det allra vackraste och bästa ljuset att få fotografera i...

Dimmiga morgnar...

Efter de varma dagarna kommer det alltid dimmiga morgnar, då temperaturen sjunkit under natten. Den här bilden gjorde jag på några stora gamla ekar en tidig morgon här i juli. Några ringduvor satt så fint i den gamla ekens krona och spanade ut över det dimmiga landskapet...

Sommarmorgon i skogen...

Sakta stiger solen över horisonten och strax därefter över trädtopparna. Efter en liten stund orkar dagens allra första strålar sig in mellan träden i skogen. Skogen som varit tyst väcks nu till liv och ljuden från fåglar bildar snart en kakafoni av läten som avlöser varandra. Just den här tiden på dygnet är kanske skogen som allra vackrast och mest stämningsfull. En plats väl värd att vistas på...

Kajornas träd...

En bild på ett gammalt träd, som står så fint placerat intill vattnet i den ort där jag bor. När solen går ned sitter ofta kajorna här i trädet och spanar. Givetvis verkar mycket också handla om att få sitta på det allra bästa stället, där utsikten är som bäst över sjön.

I solnedgången, då kajorna flög fram och tillbaka mellan just det här trädet och ett annat, kunde jag inte låta bli att göra bilden. Den vackra kvällshimlen var verkligen inbjudande och de svarta kajorna mot den var given för bilden...

De tre vännerna...

I den täta dimman står de tre gamla ekarna med sina spretiga och knotiga grenar. De spretar åt alla håll och numera växer nästan grenverken i varandra. Morgonljuset lyser upp det karga landskapet och ekarna, så att de bläckfiskliknande grenarna blir tydliga.

För vissa är dessa träd något gammalt och bör därmed sågas ned. För mig är detta en berättelse om livet. Ålderdom kan på något sätt vara både vackert och sorgligt på en och samma gång. Främst är dessa ekar ändå en berättelse om lång vänskap och om hur ett litet frö kan växa upp och bli något stort, precis som vi människor...

Den gamla torrtallen...

En gång en hög och ståtlig tall, nu sakta men säkert faller den ifrån och tynar bort. Den gamla torrtallen är ett riktigt vackert inslag i skogen, där den står i dimman intill den lilla sjön. Inte minst när morgonsolens första strålar smeker den lena, silvergrå barken.

I hundratals år har den stått på samma plats, både som liten planta, som fullvuxen tall och nu som gammal torrtall. Ofta när jag passerar förbi detta träd funderar jag över dess historia, allt det sett och upplevt. Tänk om det kunde berätta sin historia. Det knotiga uttrycket, med de stora spretande grenarna är något unikt och ett riktigt vackert inslag i skogen....

Den gamla träddungen på fältet...

I morgondimman ser den gamla träddungen ut som en bläckfisk där den står mitt ute på fältet. Eller kanske liknar den gamla träddungen än mer något ockult väsen som sträcker sina tentakler efter något eller någon!? Ja, dessa träd eggar lätt fantasin och är på något sätt väldigt vackra där de står. De blir dessutom inte mindre vackra när de står såhär mitt i slättlandskapet i tider då all växtlighet knoppar och frodas i naturen. I det underbara blå morgonljuset och dimman kunde jag verkligen inte låta bli att lyfta kameran och göra bilden...

Rimfrost...

I soluppgången gnistrar det om rimfrosten som under den kyliga natten lagt sig som ett vitt, förtydligande lager runt markväxtligheten och trädens spretande grenar. På något sätt är just rimfrosten något riktigt extra och stämningsfullt då solens första solstrålar orkar sig över horisonten och träffar detta tunna, vita lager.

På senvintern får man dock vara på tå om man vill fotografera rimfrosten, just i detta ögonblick. Eftersom att solens strålar värmer den här tiden på året, så tar det inte alls lång tid innan rimfrosten försvinner, då solstrålarna träffar. Här är två olika bilder, där rimfrost och kyla har fått spelat en viktig roll i bilderna...

Senvinterstämning i Kolmårdsskogen...

Från ett berg och ett favoritställe sitter jag och betraktar hur solen sakta går ned bakom Kolmårdsskogens mörka trädridå. Ett varmt, gyllene ljus infinner sig då solen allt mer försvinner ned bakom de stora träden och horisonten. Plötsligt hör jag en sparvuggla ropa längre bort i skogen, strax efter svarar en kattuggla från ett annat håll. Det är något visst med just den här tiden - senvintern då solen återigen börjar att värma och så de gyllene solnedgångarna...

Vintermorgon...

Bilden jag visar fram idag är från en mycket kall och dimmig vintermorgon. Kölden gjorde att landskapet bäddades in i den tjocka dimman. De nakna träden syntes som stora vålnader framför den stigande morgonsolen. Dimma, soluppgång och den kraftiga kölden gjorde att denna morgon bjöd på en otroligt vacker skala av färgnyanser. Ibland kan det vara svårt att förutse dessa morgnar, men stämmer väderprognosen är de svårt att inte vara ute med kameran...

Den gamla granskogen i soluppgången...

Sakta går solen upp över horisonten, samtidigt som den nu försiktigt orkar belysa den övre delen av den gamla granskogen i västra delen av Kolmårdsskogen. En gammal granskog som med åren blivit sargad av hackspettar och granbarkborrens tuffa frammarsch genom Kolmårdsskogen. Bortsett från tidens tand tycker jag ändå att den här gamla granskogen är så vacker att titta på och den ridå av träd och linjer den skapar är något helt magiskt vacker att vila blicken på. Tidens tand är i skogen inget som bör förknippas med sorg, utan istället till något vackert och fint, inte minst för djuren som bor här i skogen...

Det mörka trädet...

Inne bland sly och "bös" står ett kolsvart mörkt träd. Ett träd som i det mörka decemberljuset helt saknar färger och texturer, det enda som syns är en kolsvart form. På något sätt fångar den mörka formen min uppmärksamhet och jag ställer ned mitt stativ på stigen - det här måste jag fotografera tänker jag. För att få trädet att framträda lite extra mot bakgrunden använder jag mig av dubbelexponeringstekniken (en bild med skärpa och en bild med oskärpa). På något sätt tycker jag den här bilden fångar en väldigt fin stämning, även om trädet med sina spretiga grenar blir en aning hotfullt...

Kärrskog...

Ett litet kärr djupt in i Kolmårdsskogen belyses här av det vackra aftonljuset. På vintern är det något speciellt med detta varma, röd-orangea ljus som träder fram i samband med att solnedgången nalkas. Det här ljuset är jag verkligen särskilt förtjust i att fotografera. När detta speciella ljus lyste upp det lilla kärret, med den omkringliggande kärrskogen kunde jag verkligen inte låta bli att göra den här bilden - ett utsnitt av den vackra skogen här i Kolmården...

Tentaklerna...

Likt väldiga tentakler spretar de falna grenarna på den gamla björken. I mörkret ser det stora vita trädet, med tillhörande grenar ut som någon form av skogligt väsen. En bild som med sin mystik, sätter fart på fantasin och tankarna hos betraktaren...

Den gamla torrtallen...

Visar idag fram en svartvit, dubbelexponerad bild på en gammal torrtall som stod så fint omsluten av en mängd yngre tallar, precis intill en våtmark. Platsen där jag fotograferade detta vackra träd var vid Fulufjällets nationalpark i Dalarna. Tyvärr är dessa gamla torrtallar inte längre helt vanliga i våra skogar, eftersom få träd får bli såhär gamla. Ibland kan jag hitta en gammal torrtall på exempelvis ett berg eller andra plats där det är alldeles för knepigt för att avverka...

Kall och frusen skog...

Idag visar jag fram en bild från en mycket kall och frusen Kolmårdsskog. På den här platsen runt ett litet kärr har verkligen kylan skapat en enastående vacker rimfrost under den gångna natten. Det är verkligen härligt att komma hit i det härliga blå morgonljuset och fotografera och uppleva denna vackra skog. Bilden gjorde jag samtidigt som spillkråkan ropade från andra sidan kärret. Jag misstänker att de gamla granarna är en populär plats hos hackspettarna...