Möte med den bruna kärrhöken...

Något sveper snabbt förbi ute över vassen och försvinner lika fort. Plötsligt seglar det upp igen precis över vasstrånas toppar. Den bruna kärrhöken återkommer alltid till sin jaktmark och den här gången har jag tur, då hon inte verkar se mig. Hon ryttlar i några sekunder innan hon sveps iväg av vinden. Jag hann med att få några bilder på den vackra kärrhöken. Några magiska ögonblick blev det ändå med denna vackra rovfågel, innan hon fortsatte vidare bort över det väldiga "vasshavet"...

Brun kärrhök...

En bildserie från ett härligt möte med en jagande brun kärrhök. Över det vildvuxna fältet glider denna magnifika fågel fram, med huvudet nedböjt mot marken, i jakt på att hitta ett byte. Plötsligt gör kärrhöken ett utfall, innan han sakta glider vidare över fältet i en ny riktning...

Brun kärrhök...

En bild från ett riktigt nära och fint förmiddagsmöte med den ståtliga bruna kärrhöken. Med utspända vingar "seglade" han fram över de gamla, igenvuxna fälten i jakt på ett byte. Samtidigt sken vårsolens intensiva, guldfärgade ljus och färgsatte denna mäktiga "scen". Tack vare den höga vegetationen och den intensiva fokuseringen, så såg inte den bruna kärrhöken mig där jag stod. Det var verkligen riktigt mäktigt att få uppleva denna vackra rovfågel "glida" förbi på så nära håll...

På jakt...

I dessa vårtider jagar den bruna kärrhöken för fullt över de gamla ängarna och fälten...

Brun kärrhök jagar över slätterna...

Ett fint möte med en brun kärrhök som jagade över de böljande slätterna på Öland...

En underlig sommarkväll...

Jag kände mig dålig, ont i huvudet och öm i hela kroppen efter en lång dag med mycket slit och släp. Trots det vackra vädret var det nog ändå lika bra att bara gå och lägga sig, efter att först ha pillat i sig lite mat. Men kroppen och viljan tyckte inte lika, för viljan i mig sa att jag istället ville åka ut en sväng med kameran för att försöka få några fler bilder på den vackra jordugglan?!
Detta tillfälle var ju unikt, detta kunde jag helt enkelt bara inte missa!

Efter att ha velat en stund fram och tillbaka, kom jag ändå fram till att jag trots allt skulle bege mig ut en sväng. Med kameran på axeln och en låda med några smörgåsar i handen, hoppade jag in i bilen och åkte iväg mot fältet där jordugglan brukade visa sig på kvällarna.

Efter en stund kände jag mig ännu sämre. Detta kanske ändå inte var så smart att tvinga sig ut på det här sättet. Plötsligt fladdra något till strax bakom bilen... vad var det där tänkte jag, fattas bara att ugglan sitter på biltaket nu. Då blir det svårt att få med sig några bilder hem. Försiktigt tittade jag ut genom fönstret och där, mitt på vägen satt en gråhäger och spanade. Jag fattade ingenting... de brukar ju vara skygga och försvinna, innan man ens hunnit upptäcka dem. Inte den här gråhägern, den satt mitt på vägen och tittade. Inte hade den upptäckt mig heller. Försiktigt stack jag ut objektivet genom det nedvevade fönstret och gjorde några bilder.

Hägern tog ett par steg närmare mig, tittade sig omkring och tog ytterligare några steg närmre. Jösses tänkte jag, det här händer bara inte...
Så plötsligt när jag hade tagit några ytterligare bilder så hoppade hägern rakt upp i ren förskräckelse, samtidigt som den skrek till högt. Den hade nu sett mig och flög därmed i ren panik iväg, ut över fälten.

Jag lutade mig tillbaka och andades ut. Vilken grej! Men ingen kommer någonsin att tro mig. Vilken tur att jag fick några bilder. Då svischade något till framför vindrutan, vad var det tänkte jag... Det visade sig vara en kärrhök som jagade lågt över fälten och hade missat att det stod en bil just här. Vidare ut över fälten flög den runt och plötsligt började den att ryttla i dimman, precis i solnedgångens orangea ljus. Även detta tillfälle lyckades jag få på bild. Strax därefter, när mörkret hunnit svepa in det dimmiga landskapet kom så jordugglan och sedvanligt satte sig i den döda björken, strax intill där jag stod parkerad. Inga problem att lyckas få några bilder på den heller, när den satt i trädet och spanade helt orädd, både på mig och ut över fälten efter något att äta.

Fantastiskt vilken härlig kväll det blev tänkte jag när jag åkte hem, samtidigt som adrenalinet pumpade i hela kroppen. Men lådan med smörgåsarna stod kvar på sätet bredvid mig och huvudvärken... ja, den hade sedan en tid försvunnit helt.

Mina vänner, kanske har jag funnit ett nytt botemedel mot huvudvärk och trötthet - viltskådning med närgångna djur!?