"Som stormen river öppet hav"...

En bild från Hovs hallar i Skåne där havets krafter är väl synlig, då vågorna slår mot klipporna. Då jag gjorde denna bild hade jag Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors låt "Som stormen river öppet hav" i bakhuvudet...

Tack för all musik Vangelis!

Ni som känner mig eller har följt bloggen vet med all sannolikhet att den elektroniska musiken betytt och betyder mycket för mig. Därför känns det naturligt att tillägna detta inlägget till Vangelis som nyligen avlidit. En otroligt duktig kompositör som skapat så mycket fantastisk och inspirerande musik!

Jag kommer så väl ihåg då jag första gången hörde "Chariots of fire", en helt fantastisk bit som även blev ledmotivet till filmen med samma namn. Vangelis musik går aldrig att tröttna på, utan den är tidlös och håller decennium efter decennium. Vila i frid och tack för all underbar musik!

Här är en bild tillägnad Vangelis och låten "Shine for me" som han gjorde tillsammans med Jon Anderson.

Shine for me

I'll shine for you

Each waking dawn

Each day

Let these words

Please, let this song

Take you so

Completely

You have the gift of love

You have the gift of life

Take whatever you need

Be the light

For once, be sure

Be the light you are

You are the sound of love

You are the sound of life

Take whatever you need

More will come as you reopen

All your senses changing

Once you have seen

Be awake to this life song

Shine for me

I'll shine for you

Each waking dawn

Each day

You are the gift of love

You are the gift of life

Take whatever you need

Brusa högre lilla å...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde strax innan julhelgen. Som ni ser på bilden så visar den hur vattnet med sin fulla kraft, brusar fram genom bäckfåran och vidare in i skogen. Detta är min tolkning av gitarristen och kompositören Jannes Schaffers framförande av Björn J:son Lindhs stycke - "Brusa högt lilla å"...

I drömmarnas värld...

Att ha drömmar, ja det är mänskligt, inte sant?
Men är det bara vi människor som har drömmar eller existerar detta även hos djuren?! Givetvis finns drömmar även hos djuren. Många kan säkert relatera till den lilla kattungen som i sömnen drömmar att hon jagar en mus etc. vilket resulterar i ryckningar eller rörelser med tassarna.

Då jag här hemma har rådjuren precis in på knuten, både sovandes och i vaket tillstånd, så har jag många gånger funderat på vad för tankar som rör sig i deras huvuden när de är på andra sidan fönstret, inte minst då vår blickar möts och jag tittar djupt in i de kolsvarta rådjursögonen. Vad drömmer egentligen ett rådjur om? Kanske drömmer de små kiden om att få träffa en partner, precis som vi själva kan göra?

Det blir många frågor att reflektera och tänka på. En dag då jag hade möjligheten, kunde jag därför inte låta bli att göra en bild för att illustrera just dessa tankar. Här nedan följer resultatet...

Livets väg...

En bild från dimmig novembermorgon tycker jag så fint symboliserar livets, inte alltid så raka och vackra, väg. När jag nyligen på en begravning hörde psalm 256 av Ylva Eggehorn, fastnade orden "Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn, Du ser den inte nu, men färdas dit". Jag tycker att de här orden så himla bra passar till den här bilden. Ord som talar om livet och att vi alla är påväg mot ett och samma mål...

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken

Ett namn som skyddar dig nu när du går

Din ensamhet har stränder in mot ljuset

Var inte rädd, i sanden finns det spår

Han älskar dig och Han väntar dig ikväll

En kväll när du förstår Hans hemlöshet

Och hur Han längtar efter dina steg

Från evighet har Han stämt möte här

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn

Du ser den inte nu, men färdas dit

En dag skall du bekänna högt Hans namn

Hans kärleks frid som ingenting begär

Du är på väg, en dag blir natten vit

En dag och stjärnor växer ur hans famn

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn

Du ser den inte nu, men färdas dit

Den okända hjorten...

Som en vålnad så står han plötsligt bara där framför mig i solljuset och skriker ut sitt brölande läte. Samtidigt i det starka solljuset glänser hans vita spetsar på hornen som den vitaste porslin. Det kraftiga brölet ekar över skogarnas trädtoppar och hans varma stora kropp ryker i den annars lite kylslagna kvällen. Här är den okända hjortens arena!

Det starka ropet är till för att visa rivalerna att här är det han som bestämmer, här är den okända hjortens marker och här går hans hindar. Aldrig annars har jag sett denna stora tjur, utan det är bara här på brunsten han behagar visa upp sig. Som en "okänd man" kliver han vid det här tillfället fram ur den djupa, mörka skogen och visar sin tydliga överlägsenhet.

Till den här bilden tycker jag verkligen att Vangelis musik "To the unknown man" passar som handen i handsken, den harmoniserar inte bara med känslan i bilden, utan har även en titel som passar mycket fint till detta fantastiska möte...

Nattmötet...

I den mörka natten möter jag älgkon och hennes kalv, precis i en liten glänta. Ett sällsamt, men oförglömligt och vackert möte med de stora djuren. För att få till lite extra stämning har jag valt att här lägga till en länk till Enigmas "Lost One" här nedan, som jag tycker passar utomordentligt bra till den här bilden...

Törnskatans hygge...

På ett litet avskilt hygge, djupt in i den mörka Kolmårdsskogen, sitter en liten törnskata och jagar från en högstubbe...

19 år...

Idag är det 19 år sedan min älskade pappa gick bort i hudcancer. Just detta år blir lite extra känsligt för mig, då min tid utan honom nu är längre, än tiden med honom här i livet. Denna tanke känns jätte-konstig och nästan lite ångestladdad att tänka. Jag har under lång tid funderat kring detta och att denna punkt nu är nära, men som med mycket annat så går det inte att förbereda sig för detta. Därför kommer mycket av mina tankar idag gå till just detta.

En landskapsbild från en solnedgång i Kolmårdsskogen, en stilla höstdag och gruppen Airs låt "Le soleil est près de moi" känns rätt att tillägna just detta inlägget...

"Kelly Watch the Stars"...

En bild från ett mycket spännande älgmöte ute i Kolmårdsskogen, då älgen stod och tittade upp i kvällshimlen. Jag kunde inte låta bli att göra denna bilden, med åtanke på den franska musikgruppen Airs låt "Kelly Watch the Stars". Kanske är just denna älg Kelly som tittar på stjärnorna, på det mörka himlavalvet?!

Vita vingar i solnedgången...

Det är nog faktiskt få saker som kan bli så stämningsfulla och nästan övernaturliga som att få bevittna de vita sångsvanarnas vida vingar i solnedgången en vacker vårkväll. Här är en bild från just ett sådant magiskt tillfälle. Det här inläggets bild gjorde jag samtidigt som jag hade Carbon Based Lifeforms låt "M" i tankarna...

Kärleken...

Idag visar jag fram en bild på två flicksländor som tillsammans med Björn Afzelius sång "Tusen bitar" får symbolisera - kärleken, den lycka den medför, men också den otroliga skörhet och sårbarhet som den kan innebära...

"Allting kan gå itu

Men ett hjärta kan gå i tusen bitar

Säger du att du är min vän

Så är du kanske det"

Den eviga längtans väg...

En bild gjord med Ralph Lundstens musik - Den eviga längtans väg i tankarna...

Dödens blick...

På en torr gren i en av de gamla tallarna sitter en ormvråk. Något tilltufsad verkar hon, efter att ha flugit genom den täta skogen. Hennes blick söker villkorslöst genom skogens växtlighet efter rörelse. Vad var det som fick henne att stanna just här? Kanske en gnagare som rörde sig lite för mycket i fel ögonblick?

Intensivt fortsätter hon att speja ut över marken. Plötsligt händer något längre bort som får henne att vända blicken åt ett annat håll. Hennes skarpa blick och vassa klor gör henne till detsamma som döden för en liten gnagare. Hennes hållning ändras och som på en given signal kastar hon sig ut i luften och beger sig iväg från den torra grenen. Snart har skogen en gnagare mindre och ormvråken är därmed inte längre utsvulten. För den lilla gnagaren är döden ett faktum.

När jag gjorde de här bilderna hade jag hela tiden Erik Saties "Gnossienne No 1" i huvudet. Ett stycke jag tycker passar bra till dödens blick och hela situationen...

Naturen – en självklar rättighet?

Vad betyder naturen för oss människor egentligen? Detta är en fråga som jag allt oftare kommit att funderar över. Ofta väcks dessa tankar när jag ser hur vi människor på ett oförnuftigt och ohållbart sätt utnyttjat vår naturs resurser på ett eller annat sätt.

När man är ute i skogen så pass mycket som jag är, så ser jag frekvent hur bilvrak dumpas, hur skräp av alla dess slag slängts i diket, hur eldningsförbud ignoreras, men även hur gamla skyddsvärda skogar förvandlats till jätte-lika tomma ytor. Kvar finns vara bara sten, jord, lera och grenar som kan berätta om att det en gång faktiskt stått träd på den här platsen och att det varit en skog. Men det är inte bara det ohållbara skogsbruket som bedrivs här i Sverige som leder in mina tankar på frågan om vår natur. Mer eller mindre dagligen ser jag eller läser om liknande övertramp på naturen allt från att någon ansett sig har rätt att klottra sönder några raukar på Gotland till liknande övertramp på andra platser runt om i världen. Alla dessa övertramp på naturen bekräftar på ett tydligt sätt att vi mer eller mindre helt tappat vår relation till naturen och att vi människor faktiskt sakta men säkert håller på att förstöra vår natur, vårt hem - den planet vi bor på.

Jag tror att vi människor med vårt materialistiska tänk, teknikfokus och även den avbefolkande landsbygden faktiskt skapat oss en distans till skogen, djur eller till och med naturen i sin helhet. En distans som mer och mer håller på att utvecklas mot att bli en ordentligt bred, djup och oöverkomlig klyfta. Vi ser inte längre naturen som en plats vi delar med allt annat liv här på jorden, utan ett sorts lager eller skafferi som vi har fullständig rätt att göra vad vi vill med. Ett bra exempel på detta är de bilbatterier som jag för några veckor sedan hämtade från en plats i skogen där någon dumpat dem i tron om att om de inte syns, så finns de inte längre. Som tur var så var de inte speciellt gamla, de hade inte börjat att läcka, utan hade förmodligen bara legat på den här platsen i någon eller några dagar. Givetvis klarade jag inte av att veta att de låg där och skräpade ute i skogen, utan såg det som min medborgerliga plikt att se till att ta dem därifrån, till återvinningsstation där de kunde tas om hand på ett korrekt sätt.

Inte heller är det sällsynt att jag ser djur som ligger påkörda eller överkörda på vägarna runt om i skogen. Hur är det möjligt att man kör över en ekorre på en smal liten skogsväg? Visserligen är vägen där jag fick bevittna detta belagd med en maxhastighet på 70 km/h. Men det är ändå en så pass smal väg att det är svårt att köra snabbare än 40 km/h. I annat fall blir det farligt för både föraren i bilen och de eventuella djur som kanske dyker upp på vägen. Trotts allt ligger det en morgon en ekorre som blivit påkörd på denna väg. En olycka kan givetvis hända, men själv hade jag i alla fall stannat för att se hur det gick med djuret som hamnade framför bilen. Utan tvekan hade jag dessutom flyttat djuret en bit in i skogen för att det inte skulle fara ännu mer illa. Någon sorts värdighet till den lilla djurkroppen känner jag såklart. Gör inte alla det?
Men inte ens den tiden hade den förare som kört på ekorren tagit sig. Återigen fick jag samma känsla som med bilbatterierna, det är min medmänskliga plikt att se till att den lilla djurkroppen inte blir mer sargad och även får en värdig plats att vila på.

Så härom dagen, blev jag återigen påmind om vår relation till naturen då jag läste om att en lappugglehäckning i Småland fått sina ägg stulna (länk). Ännu en gång har vi gjort övertramp i naturen för vår egen vinning. Eller om det kanske låter bättre, vi har återigen utnyttjat vårt självklara skafferi. Har det verkligen blivit en kutym för oss människor att se naturen som en självklar rättighet att bara förbruka och utnyttja för vår egen vinning? Jag hoppas att vi allt eftersom vi blir mer upplysta om det här problemet, blir fler och fler som tänker på att vi faktiskt delar vår natur med väldigt många andra liv som finns och lever där ute i vår miljö. Naturen är ingen rättighet för oss människor, utan en skyldighet för oss att ta hand om och bruka med respekt, på ett hållbart och ansvarsfullt vis, något jag redan är igång med att lära mina barn och jag hoppas att de en dag ska föra vidare till sina barn…

Vandraren...

Vandraren har ingenstans att gå, när han kommit fram till slutet

Månen färgar alla skuggor blå, han är ensam kvar där ute

Långt där borta från en enslig gård, lyser värmen ut i natten

Väcker hungern i hans frusna kropp, som har levt på luft och vatten

Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om

Det gör ont, men gå ändå, du är här och kom hit som en vandrare

Klockan ringer för en ensam själ, den har lånat röst av döden

Vill den illa eller vill den väl, när den räknar våra öden

Sluta tänka det är svårt ändå, du får ta en dag i taget

Vandraren har ingenstans att gå, om han går vid sista slaget

Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om

Det gör ont, men gå ända, du är här och kom hit som en vandrare

Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om

Det gör ont, men gå ända, du är här och kom hit som en vandrare

På besök i Getmannens rike...

Så bestämde jag mig för att det nu var dags. Jag tog mina första kliv rakt in i den mytomspunna skogen – Getmans rike. En skog väl mytomspunnen och omtalad i flera historier och berättelser och inte minst i SR:s podd ”Creepypodden”. Den här dagen var vädret väl mulet och regnet hängde tungt i luften och kändes som att det skulle kunna komma ned precis vilken sekund som helst. Detta gjorde såklart att det blev aningen mörkare än vanligt inne i skogen och det gav mig en liten olustkänsla i magen. På grund av detta funderade jag vid flera tillfällen om jag verkligen skulle ta mig runt hela den markerade slingan i detta reservatet eller om jag skulle få avbryta och gå tillbaka. De som känner mig väl vet hur envis jag är och kanske var det till fördel just idag, då jag sakta vandrade stigen fram med min kamera och stativ på axeln.

På flera platser var det inte helt lätt att ta sig fram, då det var fullt av stormfällda gamla granar. Eftersom skogen här var så kuperad och stigen gjorde tvära svängar upptäckte jag då och då att de markerade ringarna runt trädet försvann och jag hade ingen aning om det skett nyligen eller jag vikt av från leden långt tillbaka. Även om jag stundvis kände mig desorienterad (vilket jag inte brukar göra i skogen) och inte riktigt visste vart jag var så hittade jag vid dessa tillfällen ändå tillbaka till leden och kunde fortsätta vandringen som planerat. Vid flertalet tillfällen där jag stannade och gjorde mina bilder med kameran kände jag mig väldigt iakttagen. Kanske var det här något djur som iakttog mig? Jag hade ju på flera platser ett både bök från vildsvin och färsk älgspillning. Men när jag spanade så såg jag inget, utan allt var så stilla och lugnt här i skogen.

Mot slutet av leden, precis innan jag på kartan såg att jag skulle vara framme vid parkeringen igen, var det väldigt brant och nu började det även att skymma. Sista 400 metrarna blev därför en kamp mot klockan, för jag vill ogärna vara kvar här inne när ljuset försvann helt.

Summa summarum blev det en fin sväng i ett spännande naturreservat och i en skog väl värd sitt rykte. Jag fick också möjligheten att uppleva platsen och göra några bilder utefter de känslor jag hade just där och då. Men jag vill också tillägga att det på slutet kändes som om det ändå var något som försökte att hålla mig kvar här inne i skogen. Vem vet, kanske finns Getmannen någonstans här inne och ogärna vill att de få personer som kommer hit också ska lämna hans skog?!

 

Så skimrande var aldrig havet...

Så skimrande var aldrig havet...

"Så skimrande var aldrig havet

Och stranden aldrig så befriande

Fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra

Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande

Som när du gick vid min sida

Mot solnedgången, aftonen den underbara

Då dina lockar dolde mig för världen

Medan du dränkte alla mina sorger

Älskling

I din första kyss"

/Evert Taube

Frihet...

Det är tunga dagar nu när vissa av oss sitter i karantän på grund av COVID-19 (Corona) viruset. Kom då att tänka på alla de havsörnar som jag under den senaste tiden har mött.

För under de blåsiga dagarna så har havsörnarna vågat sig fram och lekt i de kraftiga vindbyarna. Jag visar här upp några bilder från två relativt nära möten med två olika havsörnar. Det är på något sätt alltid lika mäktigt att få möta dessa gigantiska fåglar. När de svävar fram på sina gigantiska vingar där uppe i det blå så ger det helt klart en känsla av frihet. Frihet är givetvis något vi alla idag längtar efter dessa dagar...

Jag ser ljuset!

En bild som efter jag gjort den talade starkt till mig och jag visste precis vad jag såg då jag tittade på den. I samma ögonblick som jag gjorde bilden såg jag även detta, hur ljuset föll in på den vita och näst intill änglalika sångsvanen...

”Skorpan Lejonhjärta”, sa Jonatan, ”är du rädd?” 

”Nej … jo, men jag gör det ändå, jag gör det nu … och sen blir jag aldrig mera rädd.”

”Jag ser ljuset! ... Jonatan, Nagilima! ... jag ser ljuset! ... Jag ser ljuset!”

ur Bröderna Lejonhjärta