I samma ögonblick som dessa tankar hinner passera, ser jag hur svarthättan kommer tillbaka och sätter sig på en gren på perfekt avstånd. Jag lyfter objektivet och gör bilden. Svarthättan är en ganska så oansenlig fågel sett till färger och uttryck. Men det är lätt att förta sig där, för svarthättans sång är bland de vackraste i skogen, helt klart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar