I samma ögonblick som dessa tankar hinner passera, ser jag hur svarthättan kommer tillbaka och sätter sig på en gren på perfekt avstånd. Jag lyfter objektivet och gör bilden. Svarthättan är en ganska så oansenlig fågel sett till färger och uttryck. Men det är lätt att förta sig där, för svarthättans sång är bland de vackraste i skogen, helt klart...
2 kommentarer:
Du får ursäkta mig, men fågel måste bara ha varit en förevändning, för att få med den helt underbara måleriska bakgrunden. Kan nästan inte se mig less på den. Otroligt snyggt! /Christer K
Hehe, ja helheten i bilden är viktig och här fick jag verkligen till en bakgrund som fick svarthättan sticka ut lite och vice versa. Bra helhet med andra ord. Roligt att du gillar bilden Christer, stort tack! =)
Skicka en kommentar