Den ståtliga älgtjuren står och blänger på mig. Plötsligt ser jag, han har bara ett horn och inte två. Ett horn som är väldigt skadat och slitet. Undrar vad det andra tagit vägen?
Kanske var detta en gammal tjur, jag har nämligen aldrig sett honom någon mer gång eller ens sett spåren av honom. Jag har många gånger funderat på om det var en tjur som var på retur och detta hans sista höst innan han somnade in!? Eller kanske blev han ett offer för jägarens gevär? Ja, vi får nog aldrig riktigt veta, men en sak är säker - detta var mitt andra möte med en älgtjur med bara ett horn under mina år som naturfotograf. Vem vet, kanske blir det fler...?!
Såhär i uggletider visar jag idag fram en bild från ett möte med en sparvuggla här i Kolmårdsskogen. Just den här individen var en riktigt nyfiken en, som satt så fint och poserade på rotvältan framför mig. Samtidigt som hon lyssnade på andra fåglar runtomkring betraktade hon mig mycket noga där jag stod...
Idag visar jag fram en skogsbild från det mörka och murriga november, då hösten börjar lämna över till vintersäsongen. Vid den här tiden har alla löven trillat ned på marken och det enda som återstår är trädens nakna skelett. På något sätt tycker jag att de här bilderna är väldigt intressanta och starka, även om de till synes kan verka väldig enkla.
Den här typen av bilder ger inte bara ett grafiskt mönster, utan berättar även mycket om känslan just där och då. Den mörka, murriga skogen, men också om sommarens och höstens avslut. En sorts melankolisk känsla över något som varit och nu inte längre finns...
Sakta men säkert går solen ned över Kolmårdsskogen en stilla och fin vinterdag. Den här stämningsbilden gjorde jag i början av året, då ett djupt snötäcke låg som en vit filt över Kolmårdsskogen och inte minst de frusna sjöarna. Två igensnöade spårlöpor slingrade sig mot andra sidan sjön, en spännande och inte minst fantasieggande syn...
I det blå aftonljuset stegar en liten älgtjur ut ur skogen tillsammans med två "kompisar", två rådjur. Sakta men bestämt går de mot mig där jag sitter, innan de får vittring och stannar upp. Rådjuren springer sakta tillbaka, medan den lilla älgtjuren fortsätter i en omväg åt mitt håll. Det är så fantastiskt att vara ute på vårkvällarna och uppleva naturen på det här sättet...
I den tidiga sommarmorgonen är allt precis tyst och stilla. Endast ett par kråkor hörs ropa någonstans längre bort i dimman. Luften är så fuktig att vattendropparna går att känna med handen om man så vill. Precis framför mig har en råbock stannat upp i sädesfältet, för att putsa sin våta päls. Ännu ett fantastiskt fint råbocksmöte äger rum...
I den gamla torrakan sitter ofta den här ormvråken och spanar. Den hör liksom till det här hygget på något sätt. På håll går det att se silhuetten högt där uppe i torrakan mot morgonljuset. När jag gjorde den här bilden satt den och spanade ned i den mörka skogen precis intill...
Inne bland grenar och sly syns ett välbekant ansikte titta fram. Jag blev så glad att jag fick möjlighet att göra det här älgporträttet på den nyfikna älgkon. Det är inte var dag man får möta en älg på det här viset. Även om hon var väldigt nyfiken så verkade hon inte helt nöjd med min närvaro, men efter jag gjort bilden fick hon vara ifred och äta vidare på grenarna...
Idag visar jag fram en bild som jag hittade i arkivet. En bild på en havsörn som sakta kom flygande fram över den spegelblanka isen på mycket låg höjd. Morgonen då jag gjorde den här bilden var en riktigt fin vintermorgon här i Kolmårdsskogen då dimman låg tät inne i skogen, medan den hade skingrat sig lite mer över sjön och där isen låg helt spegelblank. Ett sådant här havsörnsmöte är något helt extra tycker jag, inte minst för att man varje gång slås av hur stora dessa fåglar egentligen är...
En bild från den mörka, murriga, kalla och blöta Kolmårdsskogen. Stämningen i den här bilden tycker jag precis berättar om hur det känns att vandra här i skogarna när skymningen sakta faller över skogen. Min hemmaskog här i Kolmården är alltid en spännande plats att vistas i och uppleva, en plats där jag aldrig slutar trivas...
Det kliar lite vid huvudet tycker den lilla strömstaren, som precis hoppat upp på den lilla stenen intill fallet. Det är alltid spännande att få vara gäst och betrakta den lilla "strömkallen" i sin hemmiljö...
Plötsligt dyker hon bara upp vid skogsbrynet och står och ser sig omkring. Var kom hon egentligen ifrån? Typiskt älgar, när man minst anar det och från ingenstans så dyker de bara upp.
Det är alltid lika fascinerande att detta stora djur är så otroligt duktigt på att gömma sig. Från ingenstans dyker de plötsligt bara upp. Detsamma gäller även motsatsen, de är nämligen precis lika duktiga på att bara "försvinna". Plötsligt tror du att du vet var älgen är, du ser den och så går hon bakom ett träd eller lite ris och vips så är hon borta. Vart tog älgen vägen? Du letar, men hittar henne inte igen. Dessa älgar är alltid lika fascinerande - de väcker verkligen min fascination och jag får helt enkelt aldrig nog av att uppleva dem...
En bild från ett fint vintermöte i Kolmårdsskogen med den lilla sparvugglan i gryningsljuset. På den lilla avbrutna tallkvisten sitter hon så fint och stirrade på mig. Hennes blick sa allt - "Jag ser dig allt!". Lite trött var hon nog efter nattens jakt. Försiktigt gjorde jag bilden på henne då hon tittade mig djupt in i ögonen med sina gula, uppspärrade uggleögon...
I den täta höstdimman steg solen försiktigt upp på himlen som en stor gul-orange apelsin. Detta blev minst sagt en väldigt fascinerande upplevelse. Visst har jag upplevt sol i dimma tidigare, men aldrig har jag sett solen varit så lik en apelsin. Givetvis blev det en bild på denna nästan overkliga upplevelse...
