Ta det försiktigt med all julmat...

Vill med denna bilden önska er alla läsare en fortsatt God Jul och påminna er om att tänka på att ta det försiktigt med all den goda julmaten!

Dimmornas ö...

När den kalla dimman sakta skingrar sig, träder den lilla ön fram med sina karaktäristiska skeletträd. I toppen syns en havsörn sitta och spana ut över det kalla landskapet. Så stilla och så vackert på en och samma gång. Det är just vid sådana här unika tillfällen, som det faktiskt är så givande att vara naturfotograf...

God Jul!

Så här dagen innan dopparedagen gäller det att kunna komma i stämning och känna att alla "måsten" är utförda, så att du är redo att möta julen. Med denna bilden på rådjuren i skogsrummet, som verkar ha kommit till ro och nu inväntar julen så vill jag önska er alla läsare en riktigt, riktigt God Jul!

Gäääsp...

Samtidigt som solen går upp rör det på sig i snön, en bit från huset. På en liten kulle ligger en råget och tvättar på sig, efter att ha sovit. Ganska så obekymrat sträcker hon bara på sig och gäspar länge, länge. Så mäktigt att vissa morgnar få vakna tillsammans med rådjuren på det här sättet...

De tysta landskapen…

Vitt, vemodigt och tyst, kanske är det precis just så dessa vinterlandskap beskrivs på allra bästa sätt? Men visst är det något speciellt med de ”tysta landskapen”?

Då kylan och snön kommer till oss så visar de sig – de tysta landskapen. Även om jag på något sätt älskar att vandra omkring i naturen under våren, då djurlivet sprudlar ute i markerna, träden och blommorna sprudlar av energi och inte minst fåglarna som sjunger de långa ljusa dagarna i ända, så finner jag ändå något visst med vinterns vita och tysta period. Detta är en period som starkt präglas av tystheten. 

En tysthet där allting i landskapet bara väntar på nästa livsperiod. De annars så vackra träden med frodiga gröna kronor har under höstens period förvandlats till nakna, kala skelett. De färgglada ängarna och åkermarkerna har förvandlats till stora vita tysta fält, där inget liv syns till, bara vitt. För i de tysta landskapen huserar nämligen inga djur, utan bara tysthet. Nästan som en öken, vilket egentligen inte är helt felaktig liknelse. För det är egentligen vad dessa landskap är – ökenlandskap. Den stora skillnaden är att sanden i dessa tysta landskap är utbytt mot den vita snön.

Men vad är det då som gör att jag finner dessa landskap så tilltalande? På något sätt så tilltalas jag av det avskalade och det sterila. Vemodet och lugnet känns på något sätt så harmoniskt. Samtidigt är det så spännande att veta att om bara några månader så kommer de här landskapen att se helt annorlunda ut och inte längre vara tysta, utan fyllas av fågelsång och frodig växtlighet som sätter färg på landskapet och talar om att livet åter är tillbaka. Tänk att en och samma plats kan ha så otroligt många uttryck?!

Ekorren...

Möte med ekorren - skogens kanske allra sötaste väsen. Denna gång med solnedgången som fond...

Vattnets kraft...

Idag visar jag fram en bild som jag tycker på ett bra sätt illustrerar vattnets nästan osannolika kraft. Inte bara kraften som en energikälla, utan även dess fängslande och mystiska kraft.

När vattnet likt på bilden forsar fram på det här sättet, är det inte alls svårt att tänka sig att det förr skapades historier om det väsen som gömdes sig under ytan - Näcken. Detta sagoväsen vars kraft att locka små barn ned i bäckens/forsens kalla och vilda vatten var och är förknippat med livsfara...

Möte med de små älgkalvarna...

Visar idag fram en bild från ett nära och fint möte med två stycken små nyfikna älgkalvar, som stod och gömde sig inne i en slyskog. Här fanns det gott om kvistar och knoppar att tugga på. Eftersom att mötet ägde rum i den blå timmen, strax innan solen gått upp, fick jag ett stämningsfullt blått ljus i bilden...

Sparvugglemöte...

En bild från ett möte med den lilla nyfikna sparvugglan inne i Kolmårdsskogens gamla granskog. Alltid lika spännande att få möta denna lilla tuffing ute i skogen. Det finns såklart en stor oro hos mig för hur denna lilla uggla kommer att klarar sig, i de allt mer skövlade skogarna här i Kolmården...

Mötet med enhörningen i dimman...

Ur dimman ser jag plötsligt en mörk skugga skymta förbi i periferin. När jag tittar upp så står han där mitt på vägen framför mig - den ståtliga enhörningen. Det blir ett snabbt, men vackert möte med den ståtliga råbocken i det vintriga dimlandskapet...

Bland is och forsande vatten...

Ett tydligt stort och mycket trött ansikte, syns tydligt bland isen och det forsande vattnet...

Kylig vintermorgon...

Termometern står på -18 grader, rimfrosten och kölddimman är ett faktum ut över slättlandskapet. Den här morgonen är det verkligen så kallt att det knastrar under fötterna när man går i snön och det gör verkligen ont när jag andas in genom näsan, en riktigt stickande och obehaglig känsla.

Samtidigt är det så vackert i samband med att solen passerar över horisonten, att det inte går att undvika att vara ute och göra några stämningsbilder på det vackra vinterlandskapet i den kalla, färgsprakande vintermorgonen...

Mitt eget mikrokosmos...

Den frusna lilla skogssjön med den nyligen frusna isen får mig att stanna till. De olika texturerna, blåsorna, sprickorna etc. går med lite fantasi att förvandla till planeter, galaxer eller varför inte ansikten, djur och andra spännande figurer, det är bara fantasin som sätter gränserna för vad som går att hitta i isen. Kanske är det just därför det är så lätt att fastna här och sjunka ned i sina fantasiväsen och skapa sina egna bilder?! Skogssjöns isskorpa blir till mitt eget lilla mikrokosmos...

Sankta Lucia!

Med en färsk decemberbild på en råget vill jag önska er alla en fin lucia!
Eftersom att Lucia är ljusets drottning, som kommer till oss när det är som allra mörkast under vintern, för att sprida ljusets tecken, så tyckte jag att denna bild passade så bra dagen till ära. För om ni tittar noga så ser ni att denna råget, som poserade så fint i det härliga kvällsljuset, har en liten fin snökrona på huvudet...