De tysta landskapen…

Vitt, vemodigt och tyst, kanske är det precis just så dessa vinterlandskap beskrivs på allra bästa sätt? Men visst är det något speciellt med de ”tysta landskapen”?

Då kylan och snön kommer till oss så visar de sig – de tysta landskapen. Även om jag på något sätt älskar att vandra omkring i naturen under våren, då djurlivet sprudlar ute i markerna, träden och blommorna sprudlar av energi och inte minst fåglarna som sjunger de långa ljusa dagarna i ända, så finner jag ändå något visst med vinterns vita och tysta period. Detta är en period som starkt präglas av tystheten. 

En tysthet där allting i landskapet bara väntar på nästa livsperiod. De annars så vackra träden med frodiga gröna kronor har under höstens period förvandlats till nakna, kala skelett. De färgglada ängarna och åkermarkerna har förvandlats till stora vita tysta fält, där inget liv syns till, bara vitt. För i de tysta landskapen huserar nämligen inga djur, utan bara tysthet. Nästan som en öken, vilket egentligen inte är helt felaktig liknelse. För det är egentligen vad dessa landskap är – ökenlandskap. Den stora skillnaden är att sanden i dessa tysta landskap är utbytt mot den vita snön.

Men vad är det då som gör att jag finner dessa landskap så tilltalande? På något sätt så tilltalas jag av det avskalade och det sterila. Vemodet och lugnet känns på något sätt så harmoniskt. Samtidigt är det så spännande att veta att om bara några månader så kommer de här landskapen att se helt annorlunda ut och inte längre vara tysta, utan fyllas av fågelsång och frodig växtlighet som sätter färg på landskapet och talar om att livet åter är tillbaka. Tänk att en och samma plats kan ha så otroligt många uttryck?!