Det finns morgnar då gryningen inte riktigt lyckas tränga igenom helt, utan snarare lägger sig som en dämpad, blyertsgrå slöja över hela landskapet. Jag minns den där morgonen vid sjön, när tystnaden kändes nästan högtidlig.
På det bottenlösa, nästan kolsvarta vattnet gled hon fram, sångsvanen. Sjön är en liten värld fylld av näckrosor, en perfekt plats för en morgonstunds föda, men där och då kändes den snarare som en scen tagen ur en saga. Vattnet slöt sig tätt omkring henne, mörkt och spegelblankt.
När jag tryckte kameran kände jag hur den där stillheten kröp in under huden. Jag kom att tänka på det i samma ögonblick som hon blickade ner i det ogenomträngliga mörket, var det sin egen tysta spegelbild hon sökte där i djupet, eller var det bara en stilla jakt på morgonens första skörd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar