Det finns kvällar i skogen då tempot tycks sjunka i takt med att solen drar sig tillbaka. En sådan ljummen sommarkväll satt jag tyst och betraktade min fågelmatning, när den här lilla krabaten dök upp på en gren framför mig. Den var helt uppslukad av sitt ätande, vilket gav mig det perfekta tillfället att lyfta kameran och föreviga stunden.
Det är något alldeles visst med ekorrar. Varje gång jag får förmånen att stöta på dem fylls jag av en genuin glädje, men det här tillfället blev extra minnesvärt eftersom jag fick chans att studera den under en längre tid. När den satt där med sin föda kunde jag inte låta bli att förundras över dess små tassar, det är något nästan mänskligt över hur de hanterar sina föremål med dem.
Med tiden har jag insett att de är sanna individualister, med helt egna personligheter. Precis som alla andra djur som man ger sig till tåls med att lära känna. Vissa individer är skygga och flyr så fort de anar en människas närvaro, medan andra tycks axla rollen som oberörda grannar som knappt skänker en enda blick. Just den här individen tillhörde de tålmodiga, vilket gjorde att jag kunde stanna kvar i nuet och bara njuta av närvaron. Ekorren är verkligen ett riktigt trevligt inslag i våra skogar...

2 kommentarer:
Härligt underbar bild på ekorren. Härligt tight, och fångad i en fin pose. Lite kul är att ekorren bidrar till bakgrunden med "den långa ludna svansen" som går fint över i den sköna softa "verkliga" bakgrunden. Din text känner jag väl igen, har själv några ekorrar vid "min" matning. En individ kommer när jag fyllt på och smäller med locket på mataren. Samt några Svartmesar som verkligen är "på" och äter ur handen, landar på motljus skydd mm mm. /Christer K
Christer - Stort tack för din värmande kommentar om bilden på den lilla ekorren. Så fint att du skriver och berättar och det glädjer mig också att vi verkar kunna dela nästan samma ekorrupplevelser. Stort tack för att du skriver och berättar! =)
Skicka en kommentar