Jag stod vid kanten av kornfältet och spanade ut över det vajande, mogna kornet. Och där stod han. Råbocken.
Ljuset på himlen skiftade i den där magiska blå tonen som bara infinner sig när solen håller på att gå ned. Det magiska ljuset och stämningen gjorde att det var något alldeles särskilt att få möta den ståtliga råbockens blick i den tysta sommarkvällen.
Vi stod där en lång stund, han och jag, och bara såg på varandra. Tillslut vände han om och gick bort mot det mörka skogsbrynet. Kvar stod jag och spanade – ett sådant underbart vackert naturminne jag återigen hade fått uppleva i sommarkvällen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar