På vintern förvandlas allt till mjuka, vita och tysta landskap, där en kråkas rop kan upplevas som något väldigt exklusivt. Fotografiskt älskar jag dessa landskap, de har något speciellt som fångar mitt intresse. Knappast för att de är särskilt inbjudande och omhuldande, utan snarare för att de är speciella, lite mystiska men framför allt melankoliska på något underligt tilltalande vis. De här landskapen lever inte upp på samma sätt som en en vacker sommaräng. Nej, det är tydligt att dessa vita, tysta landskap är sovandes, ett landskap där allt vilar och väntar på att tiden bara ska gå. Efter den långa vilan kommer vi så småningom in i våren, då naturen återigen tar fart och mer eller mindre börjar om på nytt.
Även om våren kanske är den årstid då allt liv sprudlar, både i växtriket och i djurens värld, så har just de mjuka, vita och tysta landskapen något som göra dem så speciella, att jag inte skulle vilja vara utan dem. För inte skulle det vara roligt om det alltid bara fanns en och samma årstid. En årstid då våra landskap alltid såg exakt likadana ut?! Variationen i sig är på något sätt vacker där alla våra årstider har sin egen plats att fylla i helheten.
När jag gjorde de här bilderna här i inlägget, hade jag min biologilärares ord i tanken, om att dessa landskap faktiskt är just tysta "ökenlandskap". Jag har aldrig upplevt ett "riktigt" ökenlandskap i exempelvis Saharas öken och kan därför inte heller återge hur de faktiskt upplevs. Men våra nordiska ökenlandskap har en stillhet och ett lugn över sig, som verkligen ingen annat landskap erbjuder oavsett säsong eller plats. I sin stillhet är de helt enkelt vackra och minst sagt speciella. Därför tycker jag inte vi ska glömma bort dessa melankoliska ökenlandskap nu när våren sakta gör sin entré - länge leve de mjuka, vita och tysta ökenlandskapet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar