tisdag 27 juli 2021

Mötet med den lilla igelkotten...

Plötsligt ropar min fru till och pekar på något mycket märkligt utanför vårt köksfönster. Det är något ljusbrun-svart som bryter av mot den annars rosa- och grönfärgade ljungen på marken där utanför. Nyfiken som jag är blir jag såklart tvungen att gå ut och se efter vad det är. Väl framme så ser jag att detta inte är något konstigt, utan ryggen på en liten igelkott som ligger och vilar sig i ljungen i sommarkvällens värme. Kanske är det just den ihållande värmen som gjort att igelkotten blivit trött och slö och tycker att ljungen är helt rätt plats att vila sig på?!

Från det motsatta hållet som jag först såg den lilla igelkotten så syns ett litet öga mellan ljungens grenar. Jag hinner precis tänka tanken "hon är väll inte skadad!", innan det försiktigt börjar att röra på sig där i ljungen. Den lilla igelkotten vandrar nu sakta iväg, med riktning mot skogen här bredvid vårt hus. Jag kan inte låta bli att följa efter försiktigt, försiktigt med kameran. När hon väl stannar till för att nosa och se om det finns något ätbart, passar jag på att göra några bilder.

Efter att vi båda kravlat runt i cirklar på tomten under lång tid, hittar slutligen den lilla igelkotten en mjuk plats intill en vält fura. Här bäddar hon åt sig och kryper sedan ihop till en liten boll, nu när den ljusa sommarkvällen sakta håller på att övergå till natt. Endast ett litet öga kikar fram från den lilla "igelkottbollen". Här i skydd av den välta furan finner hon ro och tänker sannolikt tillbringa några timmar under natten, innan hon drar sig vidare.

Jag bestämmer mig för att lämna henne här och medan jag sakta går tillbaka till huset hinner jag tänka - medan jag tillbringar min natt i min mjuka säng, ligger den här lilla igelkotten här, på en bädd av jord. Sannolikt är hon också rädd för vad mörkret hyser för faror i den nattsvarta skogen. Ännu ett oförglömligt möte i Kolmårdsskogen och ett möte som dessutom påminner om hur olika livet faktiskt kan se ut, inte minst för en liten igelkott och en människa...






Inga kommentarer: