Mindre hackspett...

Ett dovt knackande på en gammal björk fångar plötsligt min uppmärksamhet. Det där ljudet låter verkligen inte som en större hackspett tänker jag och vänder mig om. Mycket riktigt, det var ingen större hackspett - det var en mindre hackspett som satt på den gamla björken och knackade försiktigt i jakt på insekter under barken. Det hör verkligen inte till vanligheten att jag stöter ihop med denna hackspett, även om det hänt vid flera tillfällen. Givetvis måste jag föreviga ögonblicket och det blir en bild i mer målerisk stil...

Älgmöte i vårgryning...

En tidig vårmorgon möter jag den här älgkon när hon kommer vandrande längs en hagmark. Försiktigt söker hon efter något ätbart bland de gamla slyträden som fälts. Samtidigt kan hon inte låta bli att iaktta mig med ena ögat. Ett snabbt, men fint möte i det guldfärgade morgonljuset blev det ändå...

Vinternatt i Kolmårdsskogen...

Snön ligger som ett tjockt täcke över hela skogslandskapet. Hela Kolmårdsskogen är inbäddad i ett tjockt snötäcke. Allt är tyst och stilla, jag varken hör eller ser ens en liten vindpust. Då, precis då när jag hinner tänka detta hör jag kattugglan ropa högt genom skogen. I fullmånens sken upplever jag detta sällsamma rop. En kall bris går genom kroppen, detta är så fruktansvärt stark och så vackert. Nu vill jag stanna i skogen och stanna i den här underbara stunden, just här och nu! Det är bara så stämningsfullt och vackert...

Älg i solnedgång...

Sakta sänker sig solen ned under horisonten. Ännu har den dock inte riktigt försvunnit ned helt bakom trädtopparna, utan lyckas fortfarande belysa landskapet med sin varma kulör. På en höjd stegar en älg upp och betar av de nyligen utslagna knopparna på träden. Den stora silhuetten och den stora älgen gör känslan aningen sällsam där den står i det sista solljuset. Det hela blir ändå ett riktigt stämningsfullt och fint älgmöte i den ljuvliga vårkvällen...

Bara en "vanlig" grönfink...

Idag visar jag fram en bild på en "vanlig" grönfink som sitter inne i ett buskage och gömmer sig. Här är den lilla fågeln trygg från sparvhöken och andra eventuella faror som lurar i skogen. Det riktigt lyser om grönfinken då solens intensiva sken belyser den lilla fågelns fjäderdräkten. Ett fint litet vårmöte i Kolmårdsskogens vackra skogssal...

Den ropande sparvugglan i den mörka vinterskogen...

En mörk vintermorgon då jag befinner mig på en plats långt ut i Kolmårdsskogen, hör jag en sparvuggla ropa sitt visslande läte. Jag stannar upp för att försöka lokalisera från vilket håll hon ropar. Plötsligt kommer hon och sätter sig på en avbruten tallgren, precis intill där jag befinner mig. Jag höjer kameran och precis då ropar hon igen. Jag trycker av och gör bilden på den ropande sparvugglan i den mörka vinterskogen...

Älg i snölandskap...

I soluppgången och det varma solljuset kommer en älg travandes över det stora snöfyllda fältet. Utan tvekan är älgen på väg mot den stora skogen för att söka skydd och sannolikt kunna sova i fred. Inne i skogen bland alla träden känner älgen sig minst sagt trygg...

Skymning på 10.000 meter...

På en flygning hem från London sitter jag och tittar ut genom flygplanets fönster. De vackra molnformationerna fascinerar mig. Plötsligt slår det till och blir sagolikt vackert ljus utanför, både på molnen och på vingen. Fotografen i mig vaknar och jag tar raskt upp min kamera för att fota. Jag gör en klassisk bild på flygplansvingen utanför i det vackra ljuset.

Sakta märker jag att det blir mörkare och mörkare. Min första tanke är att vi flög in i något moln, tills jag inser att utsikten borde varit sämre då. I samma stund går det upp för mig att det jag precis bevittnade var solnedgången och skymningen i rask takt, då vi färdas framåt i tiden.

Att få uppleva detta fenomen på 10.000 meters höjd har jag aldrig gjort tidigare. Det var verkligen riktigt fint och spännande, framför allt när allt gick så fort. På bara några minuter övergick det från att vara fint solljus till att bli kolsvart. Bilden blev ändå ett minnesvärt ögonblick och även om den är klassiskt tråkig kan jag inte låta bli att visa upp den...

Utsikten i gryningen...

En rådjursbock står på en sluttning och blickar ut över Norrköping, samtidigt som en annan råbock ligger bredvid och vilar. Det vackra morgonljuset ger en riktigt fin och skön stämning i bilden.

I mina tankar är det precis det här jag älskar att vara ute tidigt på morgonen för att se - naturen som vaknar i samband med att solen sakta går upp över horisonten. Någonstans i det blå ljuset precis innan och i denna stund är kanske dagen som allra vackrast. Synd bara att alla ligger och sover som bäst då, men å andra sidan är den tiden de vilda djurens höjdpunkt...

Älgtjursilhuett i dimma...

Idag visar jag fram en svartvit bild på en älgtjur som står och spanar ut över fältet i den täta morgondimman. Den tydliga silhuetten i dimman är på något sätt både vacker, men också för mig något lugnande. Kanske för att bilden med älgtjuren berättar om ett tyst och stilla landskap där bara jag och älgtjuren är vakna. Ett sällsamt möte i morgondimman en tidig sommarmorgon...

Issmycken...

Den skimrande isen bredvid den forsande bäcken liknar mer eller mindre ett pärlband. Här i kylan bildas och växer naturens egna smycken. Att få komma nära dessa små detaljer och fotografera dem kan ibland vara en utmaning, men ack så vackra dessa issmycken är...

Snötyngd Kolmårdsskog...

Kylan har kopplat sitt grepp om Kolmårdsskogen - nu är vintern här på riktigt! Snön ligger dessutom tung över de gamla träden och marken är alldeles vit. Den annars strömmande bäcken har frusit och en svart ishinna har bildats. Det är såhär jag vill att vintern ska få vara, det är så otroligt vackert och mysigt att vara ute i det här vädret med kameran och fotografera det vackra och nu mera exotiska vinterlandskapet...

Rådjursparet i morgondimma...

Med full kraft tränger högsommarens morgonsol igenom den tjocka dimman. Bitvis är det så kraftig dimma att det bara går att se några meter fram. Plötsligt prasslar det till i det nu överblommade rapsfältet och något blänker till. Det som blänker till är de blöta hornen på en råbock som nu står blick stilla tillsammans med en råget. Sakta och med stor försiktighet lyfter jag min kamera och gör bilden på rådjursparet i den täta morgondimman...

Is och spegling...

I det stilla vattnet ligger ytan som en spegel utan minsta krusning. Samtidigt i den kalla vinterdagen växer sig isen starkare minut för minut. Jag kan inte låta bli att se bilden - den kalla isen mot skogens trädskelett som speglas. Tillsammans bildar de ett konstverk!

Precis ett sådant där konstverk där jag som fotograf fascineras över hur olika delar tillsammans kan bilda något riktigt vackert och unikt. Tolkningsmöjligheterna i den här bilden är nog näst intill oändligt många för den som vill. I annat fall en grafiskt snygg bild. För mig är det tydligt att bildskapandet i första hand handlar om att se och inget annat...