Nyfiken råbock...

Plötsligt dyker ett huvud upp ifrån min utsikt i den vackra soluppgången. En råbock har betat och tillslut kommit så nära mig, vilket får den att bli nyfiken och titta upp från den goda grönskan då han hör mig. Lägg märke till de frusna skäggstråna på hakan. Ett riktigt roligt och vackert rådjursmöte...

Älgmöte i guldljus...

I det härliga och kanske vackraste av ljus, möter jag en älgko med sin fjolårskalv. Länge och väl står de båda och granskar mig. De båda älgarnas utandning blir till ett rökmoln, då de andas ut. Ett magiskt vackert möte i det underbara guldljuset...

De gamla björkarna...

De här gamla björkarna står så fint intill en äng, som ligger precis intill skogen. Vid just de här björkarna verkar trastarna trivs bra. Jag har mött både taltrast, dubbeltrast och rödvingetrast just på den här platsen och vid träden.

Björkarna står formerade likt en grupp om fyra personer, vilket får mig att tänka på Alexandre Dumas bok om de tre musketörerna; Atos, Porthos, Aramis och D'Artagnan. Dessa "musketörträd" står här och vaktar den lilla ängen så fint...

Rådjur i oväder...

Den här bilden gjorde jag för några veckor sedan, då vädrets makter ville visa att de fortfarande fanns och bestämde. Det härliga vårvädret avbröts och alla blev vi överraskade av att det plötsligt återigen var snö och vinter i luften. Inte minst överraskade blev djuren, som de här två rådjuren som legat och sovit en hel natt ute på en liten åkerholme. Plötsligt öppnar sig himlen och kall snö kom farande i luften och satte sig i deras päls...

Tranmöte i gryningsljuset...

I det dunkla, blå, ljuset, som jag tycker så mycket om möter jag tranparet. Ute på det vidsträckta fältet, med späda grödor som kommit upp i vårsolen, vandrar de omkring i jakt på något ätbart. Dessa stora och ståtliga fåglar är verkligen enastående fint att få möta i detta lite sällsamma ljus och inte minst när allt här ute i naturen är precis tyst. Inget ljud från trafik, flygplan eller annat, utan bara tranparets sociala läten, då de kommunicerar med varandra där ute på fältet...

Storlommen och skogens spegling...

Det är de vackra speglingarna från den nyligen solupplysta skogen som fångar min uppmärksamhet. Inte minst då de samspelar med storlommen, som sakta skrider förbi på den näst intill spegelblanka vattenytan. I samma ögonblick som solen försiktigt smeker den mytomspunna fågeln, så dansar älvorna över vattenytan. Ett magiskt vackert ögonblick och möte med storlommen, samtidigt som mötet ger en nästan lite kuslig och olustig känsla...

De två gamla träden...

Idet gråmulna slättlandskapet står det två stora, nakna träd intill en liten grusväg, som slingrar sig fram över det vidsträckta slättlandskapet. Den här svartvita bilden tycker jag visar ett typiskt svenskt landskap, inte minst med den stora röda ladan i bakgrunden.

Det här är en vy jag ofta upplever då jag är ute och fotograferar och passerar förbi denna plats, på min väg ut i skogen. I sin enkelhet tycker jag denna landskapsvy är vacker. Inte minst när de stora gamla träden står här i förgrunden och spretar med sina nakna grenar. Dessa gamla träd gör verkligen att jag ändå känner mig vördnadsfull. För med största sannolikhet har dessa bjässar stått på den här platsen i mer än 100 år, kanske uppemot 200 år. Tänk om de ändå kunde berätta...

Älgmöte i vårgryning...

Sakta gryr dagen, ljuset segrar över mörkret mer och mer. I skogsbrynet intill det stora fältet är det precis tyst, men plötsligt händer något. Utan att jag hör eller ser något står han bara där framför mig - den stora älgtjuren. Sannolikt har denna älg under natten legat intill fältet, där han hittar mat från grödorna. Det blir ett långt möte, där vi står och tittar på varandra. Några rådjur fångar älgtjurens uppmärksamhet och jag kan inte låta bli att göra bilden precis i det ögonblicket. Ett magiskt fint och stilla älgmöte i soluppgången...

Blåsippan och solen...

I dagens allra sista ljus drar den lilla blåsippan ihop sig inför den mörka natten. Inte längre behöver den fånga in något ljus från den skinande solen. Det är nästan som att den lilla blomman går och lägger sig och vilar inför nästa dag. Den här bilden på den ensamma lilla blåsippan och solen gjorde jag en vacker, men kall vårkväll nu i april. För mig visar den här bilden mycket, inte bara om att våren är här, utan också om trötthet, ensamhet och inte minst allt det mörker som just nu pågår runt om allt det vackra här i världen...

Äntligen är storlommen här...

Äntligen har storlommen kommit tillbaka till skogssjöarna! Efter en lång väntan och kylslagna bakslag, så är storlommen åter på plats. Jag har dock ännu inte hört den ropa, men det är bara en tidsfråga. Därmed är ordningen återställd och skogen har fått tillbaka sin själ...

Blåsippan...

Ännu ett vårtecken att pricka av - nu är blåsippan äntligen här och står och lyser med sitt blålila sken ute i markerna. Kanske är dessa blommar som allra vackrast i det orangefärgade skymningsljuset?

Vem gömmer sig inne i vassen?

Jag står och tittar ut över den översvämmade våtmarken, då jag plötsligt hör något prassla. Försiktigt böjer jag mig ned och kikar in i vassen, men ser inget. Efter ett tag känner jag mig ändå iakttagen och böjer mig återigen ned för att titta i in i vassen. Då ser jag! Inne bland de vajande vasstråna skymtar två nyfikna små ögon och ett litet ansikte. Det är minken som smyger omkring inne i vassen och prasslar. Ett enastående fint möte med den lille laglöse krabaten...

Kylslaget möte...

Efter en riktigt kall vårnatt, möter jag återigen "gänget". Den här  gången har de hittat lite goda grenar att mumsa på som omväxling från rapsen. När de ser mig vänder de sina huvuden för att iaktta mig och vem jag är. Ganska så snabbt inser de att det är den "vanliga" fotografen som är på besök och låter sig inte störas något mer av min närvaro. I lugn och ro fortsätter de bara att äta vidare på de goda grenarna.

Jag kan inte låta bli att notera frosten på älgarnas ryggar. Sannolikt har de legat och sovit ute på fältet, samtidigt som kylan trängt sig på. Värmen från älgarna har sedan frusit i ryggpälsen/raggen...

Det vakande ögat...

I skogens dunkel är allting precis stilla och lugnt. Plötsligt hörs ett utdraget pipande ljud "tsyiiih, tsyiiih, tsyiiih". När jag vänder blicken upp mot den väldiga granen så ser jag - ett litet gult vakande öga som stirrar på mig. Några meter ovanför mitt huvud sitter den lilla sparvugglan och iakttar mig, med sitt ena öga...