Ensamt vildsvin...

Sakta men säkert kryper vintern allt närmare. Vi har just nu några fina höstdagar, där solen visar att den fortfarande värmer, även om termometern bara visar på knappa tio grader.

På något sätt är det vita vinterlandskapet ändå något som jag längtar efter. Det är vackert och stämningsfullt och en period vi måste ta oss igenom. Jag tittade lite i mitt arkiv och fann då denna bild på ett ensamt vildsvin som här sprang över en åker en tidig vintermorgon. Vinter och snö behöver inte vara negativt - det kan också betyda nya bildmöjligheter...

Stenknäcken i guldljuset...

Inne i skogssalens mörker hör jag plötsligt ett välbekant ljud uppifrån trädkronorna. Plötsligt kommer den vackra stenknäcken och sätter sig på en gren, i det guldfärgade solljuset precis framför mig. Nyfiken, men skygg är denna fågels signum - likaså denna gång. Med den kraftiga näbben och den intensiva blicken stirrar den nyfiket på mig, innan den återigen försvinner in i mörkret bland träden, lika plötsligt som den först dök upp...

I nattens sista dunkel...

Det är precis i samma ögonblick som natt förvandlas till dag som älgarna rör sig. Är de ut på de vidsträckta fälten, rör de sig då tillbaka mot skogens dunkel, för att inte bli upptäckta. Under många år har jag nu fått följa dem och se hur regelbundet och även oregelbundet de rör sig i landskapet.

Den här bilden gjorde jag en tidig och kall januarimorgon i början av året. Här är det ena kalven som har tagit ledningen och visar mamma älgko med kalv vägen tillbaka till skogen, då något längre bort i landskapet pockar på deras uppmärksamhet.

Den 5 november släpper jag min debutbok "Kolmårdsskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Älvornas morgondans i soluppgången...

I soluppgångens starka ljus skrider dimbankarna fram över sjöns spegelblanka yta. I bakgrunden syns den mörka, dunkla skogen skymta. Vid en första anblick skulle detta kunna se ut som en skogsbrand, men det är det inte - det är inget annat än älvornas morgondans i soluppgången...

I höstdimmans dunkel...

I höstdimmans dunkla ljus går tranfamiljen och äter på fältet som just nu står i träda. Bakom syns dimmorna hopas. En vacker, men lite sorglig syn detta, då jag föredrar att tranorna istället precis kommit till oss istället för att vara på väg härifrån.

Det är ändå fint att se att ungen vuxit sig stark och kan följa med sina föräldrar på resan söder ut...

En vilande och trött råbock...

Långt borta i den höga växtligheten ligger en råbock och stirrar intensivt på mig med sina kolsvarta ögon. Gissningsvis är han när som helst beredd att till flykten. Det är verkligen långt ifrån alla gånger jag är ute som jag får uppleva detta, eller ens något liknande...

En sista smekning av sommaren...

En bild jag gjorde en tidig augustimorgon ute i Kolmårdsskogen. Även om det var varmt, så var det här någonstans som jag upplevde att det började ta fart mot höstens kallare klimat. Kanske var just den här morgonen med sin värme ändå en sista smekning från sommaren, innan den släppte taget för den här säsongen?

Våren är på något sätt alltid den årstid som ligger mig varmast om hjärtat, men sensommaren (som bilden visar) är såklart också en tid som är stämningsfull och fin, men har något speciellt. Tystheten och lugnet, fågelungar som blivit flygga eller rådjurskid som nu börjar vandra små egna svängar från sin mamma...

En förunderlig plats...

Jag ser ut över ett magiskt vackert landskap, ett landskap som jag tror kan förföra precis vem som helst. Men platsen är speciell på många sätt och det är verkligen svårt att ta in när man står här vid strandkanten.

Jag fylls av både vördnad, men också av skräck när jag tittar ned i det kristallklara vattnet som bara blir mörkare och mörkare i färgen ju djupare ned jag tittar. Det är verkligen svårt att ta in att DF Hydro - en norsk färja lastad med tungvatten blev sänkt precis här utanför stranden där jag står den 20 februari 1944. Totalt omkom 47 personer som nu ligger på botten tillsammans med färjan på hela 430 meters djup. Det här är Tinnsjøen - Europas tredje djupaste sjö, med sina 460 meters djup.

Det här är en plats med en fantastisk utsikt i ett makalöst vackert landskap. Men på precis samma sätt som det är svårt att ta in platsens alla historiska fakta, är det också svårt att förlika sig med tanken om hur fruktansvärt djup den här sjön faktiskt är. Det skrämmer mig faktiskt!

Att blicka ut över Tinnsjøen en stilla sommarkväll är verkligen helt magisk, precis som på bilden...

Tiden går fort – snart är den här!

Den 5 november släpps min debutbok ”Kolmårdsskogen och älgarna”.

Det känns stort att få samla tretton års möten med skogens tysta väktare mellan två pärmar – men ännu större att få dela det med er. Nej – jag har inte slutat fotografera älgar. Tvärtom! 🦌

De fortsätter att locka ut mig i skogen tidiga morgnar, i dimma och höstigt regnrusk, när världen fortfarande sover. Det är något jag aldrig tröttnar på – och aldrig vill sluta med.

Tack för allt stöd och alla fina ord efter förra inlägget. 💚

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl – älgarna tar fortfarande inte emot Swish...🫎

Två stirrande ögon...

Uppifrån det stora trädet ser jag bara två gula, stora ögon som stirrar på mig intensivt. Den här hornuggleungen med syskon hade jag några riktigt fina möten med i somras...

Kronhjorten i den täta dimman...

I den täta dimman rör sig en för Kolmårdsskogen mycket välkänd silhuett. En ståtlig kronhjort vandrar sakta fram genom det vildvuxna sädesfältet, som står i träda. Det är verkligen något speciellt över kronhjortar och hur de stora handjuren rör sig med den ståtliga kronan på huvudet. En minst sagt magisk syn i den vackra soluppgången...

Sparvugglan inne i skogens dunkel...

En bild från Kolmårdsskogens dunkel - en bild från den lilla sparvugglans dunkla skogssalar, djupt inne bland de täta granarna. Här inne i tystheten trivs den lilla ugglan alldeles utmärkt. Ingen som stör eller som ens hittar till den här platsen med sina stora skogsmaskiner. Här är platsen där naturen får härja fritt från människors våld och påverkan. En plats där naturen helt enkelt får vara sig själv...

Råbocksporträttet...

Visar idag fram en porträttbild på en råbock som stod och betraktade mig i den höga växtligheten, på ett fält som står i träda. Precis då jag gjorde bilden, så gjorde han även en liten grimas. Jag tycker att bilden har en viss form av komik i sig, samtidigt som det vackra morgonljuset smeker den fina råbocken så ömt...

Det sista tranmötet...

Jag möter i den stilla gryningen en tranfamilj som vandrar fram över ett fält. Utan tvekan äter de här upp sig, innan de lämnar för sin långa resa söder ut. På något sätt tycker jag den är så fin - stillheten och så den lilla familjen som här håller ihop på sin resa söder ut, till värmen. Kanske möter jag samma familj här på fältet i vår igen?

Detta blev faktiskt en av de allra sista bilderna jag gjorde på tranor det här året...