Is kan vara så mycket mer än bara ett något hårt som finns ovanpå en sjö. Ibland framträder is på de alla märkligaste och spännande platser och sätt. Här är en "istriptyk" med tre olika isformationer, på tre olika fönster som jag en kall decemberdag påträffade, då jag var ute med några vänner...
En bild från ett möte i den bistra och kyliga decembermorgonen. I soluppgången smyger en råbock försiktigt över det vidsträckta och snöiga fältet, samtidigt som de rimfrostiga träden försiktigt lyses upp i bakgrunden av morgonljuset...
En isbild från den kalla perioden innan snön kom hit till Kolmården. Jag ser mycket spännande i den här bilden, men vad ser du för något? Skriv gärna och berätta i en kommentar...
Den bistra kylan har kopplat sitt grepp över det sydsvenska vinterlandskapet och i vattenfallen bildas hela tiden ny is. En del istappar är sannolikt snart så stora att de håller på att gå av av sin egen tyngd. Det är alltid lika mäktigt att få besöka Mullsjöskogen och de platser som finns att se där...
Vad är det egentligen som håller på att hända med våra skogar?
Ja, jag har verkligen svårt att tro att någon undgått den senaste tidens mediautrymme som tillägnats vår skog och vad som håller på att hända med den här i Sverige!?
Det är mycket som påverkar hur vår natur ser ut idag. Inte minst skogsbolagens hårda utnyttjande av våra skogar. Idag tror jag faktiskt att det är svårt att i en skog åka en kilometer åt valfri riktning utan att stöta på ett kalhygge. Det huggs och skövlas något fruktansvärt och det var även en av anledningarna till att fler arter hamnade på rödlistan 2020 enligt SLU.
Det är så fruktansvärt tråkigt att komma till en plats, en skog som plötsligt inte längre finns. En skog, som förvandlats till ett gäng stubbar i olika höjder som sticker upp ur marken och en totalt sönderkörd markvegetation. Nu tycker jag faktiskt att det även börjar hända lite för ofta här i Kolmårdsskogen. Även om jag inte längre kan skryta om att vi har någon gammelskog här i Kolmården längre, så har det i alla fall funnits områden eller mindre öar av skog med väldigt gamla träd. Tallar med krokodilbark och granar så tjocka att de inte går att nå runt. Men även dessa platser blir nu alltså färre!
De här platserna är inte bara platser som ligger mig varmt om hjärtat, utan det är också platser där det tydligt går att se spår av ett rikare djurliv. För det är på något sätt såhär skogarna borde se ut, om det inte vore för den aggressiva skogsindustrin.
Nu senast när jag kom till just en sådan här plats, där träden fått stå lite längre så hade de sågats ned mitt inne i naturreservatet! Genast skickade jag ett mejl till Länsstyrelsen för att få reda på varför. Det enkla svaret var att det berodde på skogens fiende nummer 1 - granbarkborren. Kanske är det egentligen bättre att benämna den som skogsindustrins fiende nummer 1? En fiende som egentligen inte är en fiende, utan en art som snarare gynnar andra arter i skogen, så att den biologiska mångfalden bibehålls och gynnas på ett positivt sätt.
För en granbarkborredödad gran kommer förr eller senare att bli angripen av klibbtickan som rötar granens ved, så att den vedlevande och akut hotade svampen citronporing också får sitt livsutrymme. En process vi människor inte kan ersätta på konstgjord väg. Vi måste helt enkelt låta skogen få vara skog, med allt vad det innebär av granbarkborrar, död ved och biologisk mångfald. Annars kommer våra skogar att sakta dö ut.
För mig är det en gåta att skogsbolagen/skogsägarna inte tänker mer långsiktigt. För om skogsägaren istället använde sig av ett kalhyggesfritt skogsbruk så skulle granskogen med största sannolikhet inte bli lika lockande för granbarkborreangrepp. De naturliga skogarna har nämligen en större variation av granbarkborrens fiender, vilket därmed gör förökning för denna lilla skalbagge mycket svårare, framför allt i jämförelse med hur skogarna ser ut idag - de planterade virkesåkrarna.
Läget just nu är att procentuellt sätt så har Borneo mer urskog kvar, än vad vi har här i Sverige! Jag tycker därför att det är mycket hög tid att vi i det här landet börjar att se över våra egna skogar och hur vi sköter dem. I annat fall blir det rent av löjligt när vi svenskar kritiserar andra länder för hur de missköter sina skogar...
I höstkvällens varm-orangea kvällsljuset vandrar tjädertuppen Torkel omkring på sitt lilla berg...
Bakom den gamla tallen sticker en välbekant näbb fram. Torkel vandrar här runt i blåbärsriset och äter...
En bild på den spretiga skogsfasaden som träder fram så fint, då löven har lämnat träden och de nästan blivit helt nakna. Precis som skelett står de där och pekar åt alla möjliga håll...
En stilla och fin decemberkväll går mot sitt slut. Ett underbart ljus och en fantastiskt fin stämning infinner sig vid solnedgången i detta vackra vinterlandskapet...
Så börjar året 2021 lida mot sitt slut och äntligen är min bordskalender för 2022 nu färdig. En kalender med en kollektion av bilder tagna under de senaste åren, varav de flesta av dessa är gjorda här i den vackra Kolmårdsskogen.
Denna kalender är en perfekt present att ge bort nu under exempelvis julen till någon du tycker mycket om. Till skillnad från mycket annat så ger denna kalender glädje under ett helt år, men erbjuder också spänning en gång i månaden, då det är dags att vända blad till nästa månad.
Priset för kalendern är 200 kr plus frakt 79 kr (vadderat kuvert och porto).
Så kom äntligen årets allra första snö till Kolmårdsskogen! Äntligen har de nakna trädskeletten nu blivit vita. Det lilla kärret, som på sommaren är grönt och frodigt, även de varmaste dagarna, är nu snötyngt och vitt. Tänk att en plats kan upplevas så olika...
En landskapsbild från en dimmig, stilla och mycket vacker höstmorgon i början av november månad. Just den här morgonen kändes allt så stilla, sådär som det kan göra ibland då precis allt ute i naturen sover och det knappt går att hitta några tecken på liv...
En svartvit bild från i somras, som jag gjorde på ett mycket mystiskt fynd jag fann vid strandkanten till en skogssjö. Jag tror att endast fantasin sätter gränserna för vad detta egentligen är för något...
På en liten avbruten tallgren på en hällmark, sitter den lilla sparvugglan och spanar ut över skogen. När jag gör den här bilden vänder hon sig försiktigt mot mig och ser uppriktigt trött och lite förnärmad ut. Kanske är detta ett litet tecken på att det finns attityd hos den lilla ugglan?! Jag gissar på att hon var trött efter den långa nattens intensiva jakt...
