I rådjurens barnkammare

Jag brukar titt som tätt ta en sväng ned på fälten för att se hur det är med rådjuren, både bock, get och kid. En kväll då jag kom för att titta på rådjuren stod mamma get med sina små kid ute på ängen. Under vår och sommar har detta varit rådjurens barnkammare, eftersom att ängen här nästan växer igen. Jag kunde länge sitta och betrakta dem när de gick och åt av det fuktiga gräset. Slutligen gick alla tre bort mot buskaget lite längre bort på fältet, där geten satte sig för att uträtta ett behov. Därefter smög hon sig in bland träden medans de små kiden stod kvar och betraktade mig, innan de också slutligen försvann in i buskaget.

Mot nya utmaningar

Ibland ändrar sig livet, vilket gör att man tvingas anpassa sig efter helt nya rutiner och därmed skaffa sig nya levnadsmönster. Det kan ibland kännas jobbigt, men jag brukar oftast se det som en utmaning. Oftast går man nämligen starkare ur en sådan förändring. 

Detta gäller även för djuren då vi börjar närma oss de årstider då tillgången på mat är begränsad. Att komma ihåg att motgångar föder styrka och kraft kan vara en hjälp på vägen!

Ännu en fantastisk heldag med Terje

Under lördagen (6/9) var jag åter en sväng till Mullsjö och Terje Hellesø, för att lära mig ännu mera om konsten att skapa bilder. Vi började redan klockan 06:00 på morgonen, så jag fick ge mig iväg tidigt hemifrån (redan innan klockan fyra på morgonen). Vi avslutade heldagen vid ca 21:30 med ett samtal kring naturfoto och bildprocessen.

I förhoppning om att få fota Mullsjöns storlommar började vi med kaffe på en brygga nere vid Mullsjön. Denna morgon behagade hellre de fyra storlommarna hålla sig mitt ute på sjön, istället för att i dimman närma sig oss när solen sakta gick upp på himlen. Vi kunde därför samtala om fototeknik, samtidigt som vi drack kaffe och njöt av den vackra soluppgången. 

Vi var under dagen vid Mullsjö fiskdammar, där vi arbetade vidare med skogsfotografering och delar som till exempel olika perspektiv för att undvika upprepningar och få mer variation på bilderna, skillnad mellan motiv och bild m.m. Det kändes verkligen som att Terje kunde hjälpa mig att lösa upp en del "knutar" i mitt bildskapande, som nu förhoppningsvis gör att jag kommer vidare inom mitt bildskapande. Innan det blev dags för att titta efter djur i skogarna provade vi på konceptuellt bildskapande i ett öppet kulturlandskap. Detta var mycket spännande och roligt, men också något som var helt nytt för mig. Senare bjöd kvällen på bland annat möjligheten att få fota en simmande snok i solnedgångens varma ljus.

Jag kan inte sluta att fascineras över att det alltid är så spännande att få färdas runt i Mullsjöskogarna, samtidigt som mörkret sänker sig och djuren börjar röra på sig.

Läs gärna även om min heldag på Terjes blogg.

Skogens speglingar

Idag var det lugnt och stilla i skogen. När jag satt still vid vattenbrynet och lyssnade hade jag turen att lyckas locka till mig en spillkråka, som kom och satte sig lite längre bort från mig i en tall, där den började att hacka (det lät som en kulspruta). Naturligtvis i en skymd vinkel så att jag inte kunde se den. Men det gjorde inget, för jag satt lugnt och stilla och tittade på skogens speglingar. Spillkråkans hackande och säregna läte, satte ljud till de vackra speglingarna. Visst är skogen vacker!?

Vid Ågelsjöns strand

Idag blev det en liten kort tur till skogen. Jag valde att vandra en bit längs Ågelsjöns strandkant. Det är en populär sjö här i Kolmårdsskogen, där ofta bergsklättrare, vandrare och badturister brukar dela på stranden och skogen längs sjöns norra sidan. Det märktes tydligt att sommarsäsongen nu var över, då det var precis lugnt och stilla vid sjön. Till och med så pass lugnt och stilla att en duvhök kom och satte sig ca 20 meter, lite längre bort från mig på en sten, samtidigt som jag gjorde bilden här nedan. Jag trivs i skogarna här runt Ågelsjön, då karaktären på landskapet är väldigt dramatiskt och skogen inte bara huserar mängder av flerhundraåriga tallar och granar utan även många djur.

Den mänskliga påverkan på naturbilden

Många av de naturbilder som vi ser är oftast fotade på ett sådant sätt att man inte kan se att det finns en mänsklig påverkan på naturen i bilden, såsom ett staket, en brygga, en kraftledning etc. Jag har många gånger ställt mig frågan varför? Finns det inga djur där människor är eller har påverkat naturen? Eftersom att vi människor naturligtvis också är en del av naturen, så tycker jag detta känns konstigt. När jag läste igenom de definitioner som FIAP (Fédération Internationale de l'Art Photographique) har sammanställt om naturfoto, som jag också skrev om i ett tidigare inlägg här på bloggen Det personliga naturfotot, såg jag att den mänskliga påverkan INTE får finnas med i naturbilder. Detta såvida inte den mänskliga påverkan är en väsentlig del av berättelsen om naturen eller dess invånare som bilderna skildrar. För mig känns det här som en mycket konstig bestämmelse, eftersom att vi människor under alla år vi levt på ett eller annat sätt har påverkar naturen, eftersom att vi faktiskt är en del av den så kommer naturligtvis även djuren att anpassa sina liv efter vår påverkan. Som ugglan som använder staketet för att jaga ifrån, rovfåglar som jagar från ladugårdstak eller motorvägsstaket, räven som använder den upptrampade vandringsleden eller rådjur som blir instängda på fält mellan olika vägar är bara några exempel. Med andra ord är det alltså inte naturfoto att fota dessa djur i dessa miljöer? 

Så kanske jag inte är någon riktig naturfotograf när jag nu visar upp bilderna här nedan i inlägget. För mig är det nämligen naturligt att fota djur och natur i alla tänkbara situationer. Det spelar ingen roll för mig om rådjuren går och betar på en slätt med ett X2000 i bakgrunden. Inte behöver dessa bilder sakna en "vildmarks känsla" och framför allt så tycker jag att naturen skildras från den verklighet som faktiskt råder och inte romantiseras.

Kvillingeslätten ikväll, ca 20:44

Här är några rykande färska bilder jag gjorde nu ikväll, ute på Kvillingesläten (precis söder om Kolmårdskogarna), där rådjuren vandrade omkring i kvällsdimmorna.

Om John Bauer hade varit naturfotograf

Under den sista tiden har jag inte kunnat låta bli att leka med tanken kring om John Bauer hade varit en naturfotograf. Även om jag uppskattar detaljrikedomen i Bruno Liljefors fina och skildrande bilder på naturen, så är det något speciellt med John Bauers bilder. Jag tycker att jag på något märkligt vis upplever skogen då jag tittar Johns bilder. Det är heller inte svårt att känna mystiken och det gåtfulla med skogen i John Bauers bilder. Vad beror det på? Kanske är det för att hans träd ofta är så höga, att skogen upplevs som stora väldiga salar fyllda med olika väsen?! Och för att de ofta är så kusligt mörka och mystiska?! Men hur tror ni egentligen att John Bauer hade skapat sina bilder om han nu hade varit en naturfotograf istället för målare/illustratör? Vilka djur tror ni att John hade fastnat för och låtit vara huvudpersoner i hans bilder? Vad hade John egentligen hittat för figurer och väsen ute i skogarna? Vilka tekniker hade han använt sig av, då han fotat för att låta bilderna bli just hans karaktäristiska bilder? Jag kan faktiskt tycka att dessa frågor är mycket intressanta att grubbla över. Förhoppningsvis så kanske det även utvecklar mig som fotograf, att få grubbla över detta?

En vän sa till mig en gång (med ironi i rösten) då jag pratade om John Bauer: Du Mårten, du kan i alla fall glädja dig åt tanken att dina digitalbilder alltid kommer att vara bättre än John Bauers digitalbilder!