På en torr gren i en av de gamla tallarna sitter en ormvråk. Något tilltufsad verkar hon, efter att ha flugit genom den täta skogen. Hennes blick söker villkorslöst genom skogens växtlighet efter rörelse. Vad var det som fick henne att stanna just här? Kanske en gnagare som rörde sig lite för mycket i fel ögonblick?
Intensivt fortsätter hon att speja ut över marken. Plötsligt händer något längre bort som får henne att vända blicken åt ett annat håll. Hennes skarpa blick och vassa klor gör henne till detsamma som döden för en liten gnagare. Hennes hållning ändras och som på en given signal kastar hon sig ut i luften och beger sig iväg från den torra grenen. Snart har skogen en gnagare mindre och ormvråken är därmed inte längre utsvulten. För den lilla gnagaren är döden ett faktum.
När jag gjorde de här bilderna hade jag hela tiden Erik Saties "Gnossienne No 1" i huvudet. Ett stycke jag tycker passar bra till dödens blick och hela situationen...
2 kommentarer:
Det här stycket är fantastiskt vackert och sorgligt och kan bara hålla med om att det passar väldigt bra till bilderna som är mycket bra. Ett underbart inlägg som visar hur bild och musik ofta samverkar. Tack!
Tusen tack för dina fina ord om inlägget Lena! ;)
Ja, musik och bild tycker jag ofta kan ge kraft åt varandra och tillsammans bilda en ny "dimension" av upplevelse. =)
Skicka en kommentar