torsdag 8 oktober 2020

Älgens väsen...

Det är mycket olika saker som fascinerar mig i skogen. Ja, ni som har följt mig här på bloggen en tid vet såklart att mitt intresse för naturen är brett och framför allt det liv som finns i skogen. Det finns dock något i skogen som väcker min uppmärksamhet lite extra och som aldrig slutar att fascinera mig (många av er läsare vet sannolikt redan nu vad det handlar om) och det är givetvis skogen konung - älgen!

Få ting i skogen eller andra djur här i vår natur har på samma sätt lyckats binda mitt intresse så mycket som just älgen. Det är dock långt ifrån varje gång jag är ute i skogen som jag får se en älg, men hoppet om att få göra det finns ändå alltid. Vissa gånger ser jag inga älgar, men känner deras närvaro eller hör deras närvaro på längre håll. Ibland händer det dock att jag hör älgens närvaro, men att den inte vill ge sig tillkänna eller visa sig, utan vara ifred. Till skillnad mot kronhjorten som ofta vandrar runt i skogarna i grupper, har jag fått känslan av att älgen mer liknar en eremit, den vill vara ifred och inte bli störd. Min första bild till det här inlägget är dessutom ett tecken på att det ibland nog är så att älgarna finns där i bakgrunden någonstans, men inte vill exponera sig. Älgkon på bilden stod precis blick stilla i mörkret bakom ett träd och iakttog mig med stor noggrannhet. Hon var sannolikt inte bara nyfiken, utan hoppades på att jag förr eller senare skulle bege mig ifrån platsen så att hon fick vara för sig själv igen, vilket jag även gjorde.

På något sätt känner jag mig efter ett älgmöte alltid så glad över att ha fått stått öga mot öga med skogens konung. Att få uppleva detta ståtliga djur, hur den äter, hur den sover, hur den vilar, eller hur den vandrar runt på hyggena är så starkt och berör mig på djupet. Jag har genom åren fått vara med om många sällsamma och märkliga älgmöten. Det finns gånger där älgar lurat mig fullständigt, gånger där älgar kommit fram ur skogen plötsligt från ingenstans, eller försvunnit och sedan kommit tillbaka igen. Även möten har ägt rum med stora älgtjurar som jag tidigare aldrig sett eller ens trodde fanns.

Men vad är det då som gör att jag fascineras så mycket av just älgen?
Till att börja med är älgen väldigt majestätisk och ett mycket ståtligt djur, med ett mycket särskilt uttryck. Deras uppträdande är personligt och verkar ibland även göras med en viss form av humor, vilket gör att skrattet ligger väldigt nära till hands. Men deras sätt att röra sig i skogen och gömma sig fascinerar mig också väldigt mycket. Hur kan ett sådant stort djur plötsligt bara försvinna in bland träden och vara helt försvunnet? Men det som fascinerar mig allra mest hos älgen är dess speciella väsen. 

Men vad är egentligen älgens väsen för något? Jag vet egentligen inte om det riktigt går att svara på den frågan på ett enkelt sätt. Kanske blir det lättare att förstå detta då du själv en dag står öga mot öga med en älg och tittar in i hennes mörka svarta, djupa ögon?! Jag vill dock ändå ge mig i kast med att försöka redogöra för mina tankar om älgen och dess väsen här nedan i artikeln.

På något sätt handlar älgens väsen om djurets samexistens med skogen/naturen och kanske bilden John Bauers s
agoälg "Skutt" som han skriver om i sin saga om den lilla prinsessan Tuvstarr, inte alls är långt ifrån att beskriva älgens väsen?! Ett väsen är inte bara ett djur utan någonting mer, någonting större än bara kött och blod. Vid de tillfällena som jag inte möter älgen i skogen känner jag ändå en vördnad och vetskapen om att älgens väsen ändå finns där i skogen hos mig. Jag vet att det är på den här platsen eller i den här skogen faktiskt brukar röra sig älgar, även om det inte sker just här och nu i den stunden jag är där. Älgens väsen finns med andra ord alltid i skogen. Kanske är det svårt att förstå detta, men vetskapen om älgens existens bidrar ändå till att de existerar på något märkligt vis. Mina ögon luras dock att älgen inte är där, för att jag inte ser den. Men som jag tidigare skrev, så har det hänt att de bara plötsligt står där mitt framför mig och dyker upp som från ingenstans. Detta bidrar såklart också till att man faktiskt aldrig kan vara riktigt säker på om en älg är i faggorna eller inte.

Hur älgen lever, hur den tänker och hur den rör sig går nog aldrig att förstå helt och fullt för oss människor skulle jag tro. Visst kan du med böckers hjälp ta reda på hur älgen lever och uppträder, eller försöka att förstå med hjälp av din erfarenhet. Du kan till och med hitta en plats där alla älgarna brukar vara samlade för att exempelvis äta. Men då vet du egentligen inte mer om älgens väsen, utan bara vad någon skrivit om älgen i en bok eller när du hittat var deras "favoritmatplats" är. Men älgens väsen är bara älgarna själva som känner till och vet allt om.

Så älgens väsen är helt klart något som jag ändå tycker kryddar mina besök ute i skogarna. Vetskapen om att skogens konung faktiskt finns där inne i skogens dunkel någonstans, a
tt älgen plötsligt kan dyka upp när man sitter och väntar vid ett kalhygge är helt enkelt något som förhöjer spänningen att vara där ute i de stora skogarna. Här i Kolmården syns de stora tjurarna nästan bara till då det är brunst och de letar efter en älgko att para sig med. Men de finns där ute, någonstans i den stora och mörka Kolmårdsskogen.

Min fascination över älgen och dess väsen är därför något som jag tycker att denna artikel i bloggen ska få berätta om och hedra. Älgen - skogens konung är ett mäktigt, mytomspunnet och inte minst fascinerande väsen. Älgen är därför något som vi ska vara mycket stolta över att den finns och går att uppleva här i Sveriges skogar. Älgen är ett djur och ett väsen som jag aldrig någonsin kommer att kunna fota mig trött på. Jag ser därför redan fram emot mitt nästa möte...



6 kommentarer:

Anonym sa...

Underbara bilder och mycket fint reflekterat. Förstår din fascination av älgens väsen och själv kan jag relatera till att vara lite som en älg. Fint inlägg som berör! 👏🏻 /Malin

Mårten Lundgren sa...

Tack så jätte-mycket för din kommentar Malin! ;)
Blir riktigt glad över att läsa att du tycker att inlägget är fint och att det beror. Detta var kanske en av mina lite mer filosofiska artiklar här i bloggen och därför kändes det initialt lite pirrigt att publicera denna.

Min fascination är helt klart stor för älgen och dess väsen som du nu förstått. Jag kan också, precis som du Malin känna mig lite som en älg ibland. Jag vet inte, kanske är det därför jag fascineras av älgarna och dess väsen i den grad som jag gör?!

Ännu en gång, stort tack för din kommentar Malin och roligt att du gillade inlägget. =)

Terje sa...

En trevlig text som förklarar din kärlek till älgen. En kärlek jag fullt ut delar! Älgen är en majestät, självsäker och tydlig, har pondus och visar vad den vill och vad den tycker. Mer än en gång har jag också upplevt älgen höga intellekt, smart med en ”räv bakom örat” - att den har stenkoll på läget. Så uttrycksfull och med så oerhört mycket karaktär. Tack för din text Mårten! ����

Mårten Lundgren sa...

Tusen tack för dina fina ord om artikeln Terje, de uppskattar jag verkligen! ;)

Lena sa...

Så fint du beskriver älgen och din fascination över den och dess väsen. Kan absolut förstå hur du känner även om jag inte har särskilt stor erfarenhet av älg på nära håll. Själv tycker jag den är smått magisk och på något sätt hör samman med nåt uråldigt, på samma vis som mycket gamla träd och sägner. Ett mycket majestätiskt djur som inger respekt och jag tänker att skogen inte vore densamma utan älgen.

Mårten Lundgren sa...

Lena - tusen tack för din kommentar och dina tankar om älgen och dess väsen. Roligt att du tycker att min text är fin och beskriver älgens väsen och min fascination över denna. ;)