Jakten på den perfekta djurbilden…

Genom de snart 12 åren som jag har intresserat mig för naturfotografering har jag vid upprepade tillfällen inte bara själv reflekterat över den perfekta bilden, utan även diskuterat detta med andra fotografer. Vad är egentligen den perfekta bilden? Hur ser den ut? Finns den? Går den överhuvudtaget att göra?

När vi pratar om den perfekta landskapsbilden, så gäller det inte bara att hitta det perfekta landskapet, utan även vara där på rätt plats, vid rätt ögonblick för att kunna göra denna bild. När vi istället pratar om den perfekta bilden på ett djur, handlar det naturligtvis också om att vara på rätt plats vid rätt ögonblick, men tyvärr tenderar även många naturfotografer att lägga till dimensionen ”närhet” till denna bild. Kanske har denna extra dimension någon gång uppstått efter att man har hört Robert Capas välkända citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”? Men har verkligen närheten till djuret någon betydelse i hur bra bilden är? Kan fotografen till och med göra en bild från längre avstånd med djuret/djuren i landskapet lika bra som närbilden? Kanske till och med bilden med djuret i landskapet blir bättre, eftersom att betraktaren även får en känsla av miljön som djurmötet utspelade sig i? Ja, frågorna kring den perfekta djurbilden kan bli många och uppfattningarna kring den sannolikt desto fler.

För mig är det dock en hederskodex att på precis samma sätt som jag är ärlig med hur jag har gjort mina bilder, så väljer jag att göra mina bilder på ett sätt som inte påverkar eller stör naturen på något negativt sätt. Jag anser det viktigt eftersom att mina bilder faktiskt helt enkelt aldrig kan vara viktigare än naturen själv och det liv som finns där. Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!

Nu när snart halva 2020 har gått och jag har redan vid två olika tillfällen fått bevittna att naturen blivit illa tilltygad av fotografer som varit på jakt efter den perfekta djurbilden.

Den första händelsen var sent i vintras då en lappuggla uppehöll sig i skogarna här i Östergötland. För mig är det inget svårt att förstå att detta väcker intresse och att flera vill bevittna denna mäktiga fågel. Men när en naturfotograf är beredd att jaga efter ugglan i skogen eller springa ut på ugglans jaktmark, bara för att komma så pass nära att det personen kan göra de där extrema porträttbilderna kan jag bara inte förstå. Ändå var det just detta jag fick bevittna där i skogen hos lappugglan. Hur en naturfotograf (som dessutom hade det allra största teleobjektivet) tog sig allra närmast lappugglan ute på ugglans jaktfält för att göra just de där extrema närbilderna personen sannolikt länge jagat efter. Flera andra naturfotografer som besökte denna plats respekterade heller inte ugglan och dess integritet, vilket resulterade i att denna mäktiga fågel så småningom lämnade området.

Det andra tillfället då en fotograf valde att störa naturen i jakten på den perfekta djurbilden inträffade så sent som för bara någon månad sedan här i våras då jag var i Kolmårdsskogen och skulle fotografera orrspel. Givetvis var jag inte ensam på platsen, utan det visade sig att två andra naturfotografer också hittat hit och att jag skulle få dela denna upplevelse på den här platsen med dem denna morgon. Den ena fotografen hade precis som jag valt att sitta på lite längre håll, för att inte störa orrarnas spel ute på myren. Den tredje fotografen hade istället placerat sig med ca fem till sex meters avstånd till platsen där orrarna spelade som allra mest frekvent, vilket jag till en början inte noterade. Först förstod jag inte varför orrarna då och då valde att flyga upp i träden runt myren eller till och med ge sig av från spelplatsen en stund. Detta märkliga beteende hade jag inte alls bevittnat vid de tidigare tillfällena som jag hade varit på samma plats. Länge satt jag och grubblade över fenomenet. Då och då fokuserade jag även med kameran längs skogsbrynet runt myren, för att se om jag möjligen kunde ha en sådan tur att ett rovdjur var i närheten. Kanske väckte orrarnas dess intresse och i så fall ville jag vara beredd om det fick för sig att jaga på orrarna. Men skogsbrynet var tomt och mina grubblerier fortsatte. Lite senare på förmiddagen trillade pusselbitarna på plats, då jag bevittnade hur en person kliver ut ur ett gömsle precis intill orrarnas spelplats. Aha, nu fick alltså min förklaring till orrarnas märkliga beteende och varför jag denna morgon inte haft samma möjlighet att fota orrarnas spel som vid tidigare tillfällen. 

Även om denna naturfotograf ändrade förutsättningarna för oss alla fotografer denna morgonen, så är ändå det som spelar någon roll och egentligen betyder något att denna person påverkat orrarnas spel. Något som på sikt kan få konsekvenser för orrarnas population och detta endast för jakten på att göra den perfekta djurbilden! Då jag mycket väl vet vem denna naturfotograf är och även har diskuterat just detta fenomen med denna person flera gånger innan denna händelse, blev jag inte bara häpen, utan också mycket besviken på denna handling.

Efter allt detta frågar jag mig, är det verkligen så att vi kan ta naturen förgiven och att vi också kan förbehålla oss rätten att inkräkta på den precis som vi vill och behagar? Har vi rätten att störa djurens känsliga aktiviteter och liv ute i det vilda bara för att göra den där perfekta djurbilden?

Kanske kommer svaret att variera beroende på vem eller vilken fotograf som du frågar!?
En del vill nog hävda att gömslet gör dem osynliga, andra menar att ett gömsle inte är tillräckligt. För mig är dock svaret på den här frågan enkel! Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt bildskapande, utan väljer hellre att ta ett steg bakåt. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra den där perfekta närbilden på ett djur är det för att djuret valt att komma nära mig och inget annat. För mig kommer alltid naturen och dess invånare alltid att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…