Det är stilla, tyst och dimmigt över storlommens rike här i Kolmården. Klockan är inte alls mycket, utan solen håller sakta på att gå upp över trädtopparna. På stranden där jag sitter är vattnet precis spegelblankt och dimman rör sig sakta över vattenytan. När solens strålar orkar sig över trädtopparna uppenbarar sig en välkänd silhuett i dimman - storlommen är här...
2 kommentarer:
Det måste ha varit en magisk stund!
Visst var det en magisk stund, en sådant där möte som får mig att le då jag tänker på det. ;)
Skicka en kommentar