Gettlinge gravfält - En liten prick i det oändligt stora universum
Kvällen innan det var dags att bege sig hem igen från Öland, passade jag på att göra ett stopp vid Gettlinge Gravfält. Det var då jag stod här, vid en av skeppssättningarna och mörkret bäddat in allvaret runt omkring mig, som jag nog insåg hur fruktansvärt små vi människor egentligen är i det oändligt stora universum.
- Här står lilla jag i det mörka och oändligt stora universum. Jag - en liten, liten prick i något oändligt stort, som bara stjärnorna ser...
4 kommentarer:
Aaaah, favoritplatsen... Härliga bilder Mårten! :)
Stort tack för din kommentar och vad roligt att du gillade bilderna Terje! =)
Vilken plats... tänk så många gånger jag åkte förbi detta på väg söderut (mot Ottenby) och aldrig stannat. Det kommer jag verkligen att göra nästa gång. En så fantastiskt fin plats att vara på. Jag kan säga att den var extra spännande när mörkret kom. Då framträdde stenarna på ett helt annat sätt. ;)
Tror jag varit där vid alla tider på dygnet; och att möta solnedgången och skymningen är något alldeles. Håller med dig! Sedan har jag ett speciellt förhållande med stenarna där, måste ta på dem varje gång jag varit där. :)
Ja, det verkar vara en plats som ändrar sin karaktär under dagen. Ja, dessa stenar är nog svårt att inte få ett förhållande till. Jag måste faktiskt erkänna att jag la handen på en av de stora stenarna och pratade lite med den... ;)
Skicka en kommentar