Kolmårdsskog

Ett besök in i den djupa Kolmårdsskogen var som vanligt en upplevelse. Det är inte svårt att det en gång var fara för livet att passera genom denna kuperade skog. Det finns många stenar och klippskrevor att gömma sig vid. Här var det för en stund bara jag, skogen, vinden och fåglarna. Djupt här inne i skogen rådde tystnaden. I dessa lägen känner jag att skogen verkligen åter kan ge mig den styrka jag behöver, här finner jag ro och hittar mig själv.

 

Mötet med spillkråkan

Ett ljudligt skrik, något svart for snabbt förbi mig och plötsligt satt den bara där på torrakan. Helt oväntat hände det, mitt första riktiga möte med spillkråkan. Denna så underbart vackra skogsfågel, vars läte ger mig känslan av ödslighet och djupa skogar, satt nu bara en liten bit framför mig. Sakta lyfte jag kameran för att inte skrämma den och försiktigt tryckte jag på knappen för att göra min bild. Klick, klick... vad skönt, den verkar inte bry sig om mig alls. Men plötsligt ropade en annan spillkråka längre in i skogen och lika snabbt som den kommit, var den nu borta. Kvar stod jag helt hänförd av detta fantastiska möte.

Fina höstkvällar

Även om de senaste kvällarna mest har givit oss en hel del regn, så tycker jag ändå att vi haft många fina kvällar den här hösten. Visst är det vackert när dimmorna ligger över alla fälten och solens strålar bryter igenom molnen och lyser upp landskapets alla färger.

Här är en bild på några rådjur från Kvillingeslätten. Jag gjorde den här bilden en fantastiskt fin höstkväll, då jag var på väg hem ifrån en dag i skogen.

Ljusfenomen

Ensam i skogen en kväll gjorde jag några bilder mot solnedgången. Det blev tre starka och ganska så otäcka bilder. Den första bilden kallar jag för domedagen, den andra för masken och den tredje för flickan som går in i ljuset. Vad ser ni i bilderna?

Stillhet och tysthet

I skogen råder det nu uteslutande stillhet och tysthet. Inte längre sjunger sommarens alla fåglar sina sånger. Inte längre ropar storlommen över sjöarna under kvällarna. De har nu sedan en tid lämnat oss för värmen på sydligare breddgrader. Nu är det istället kallt, mörkt, fuktigt och tyst. Den enda melodin som kan höras i skogen nu är vindens vinande sus i trädtopparna.

Höstskog

Äntligen har hösten kommit hit till Kolmården med sina vackra färger. Kanske är det så att skogen egentligen är som vackrast just precis nu?

Kolmården = den djupa sagoskogen

Det vore inte alls fel att dra ett likhetstecken mellan Kolmården och sagoskogen. Här finns det så gott om djupa, täta granskogar och tallskogar. Det är inte alls sällan man tar några kliv ut i skogen och tänker sig att detta skulle kunna ligga till grund för nästan vilken saga som helst. Eftersom det inte är någon brist på fornborgar här i skogarna, händer det också att man ibland fantiserar om hur det var här på den tiden då det smög runt rövare mellan trädstammarna.

I en tät granskog tänkte jag mig att bröderna Grimm skulle kunna ha hämtat inspirationen till sin saga om den lilla rödluvan och vargen. Vad tror ni?

Mörkrets stilla antågande

Nu börjar det märkas att nätterna blir allt längre och vinterns eviga mörker kommer oss närmare och närmare. Snart är den här, den mörka perioden, då månens ljus är det lilla ljus vi får nöja oss med stora delar av de kalla och mörka dygnen...

Skogens mystiska ljus

En bild jag gjorde nu under kvällen då jag var ute en sväng i skogen. Plötsligt tändes ett ljus längre bort. En gren bröts av. En kall vind blåste mig rakt i ansiktet. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad detta var för ett mystiskt ljus som lyst där långt bort i skogen?!

Utsikt över ett kalhygge

En kvällsbild från nu ikväll med utsikten över ett kalhygge här i Kolmårdsskogarna.

Brinnande kvällshimmel

Gårdagens kvällshimmel precis innan solnedgången bjöd på en riktigt fint ljusspel. Himlen fullständigt brann. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att göra en bild på detta. Ljuset var så starkt och intensivt att det liknade ett eldhav som drog fram över himlen. Med ett träd som förgrund fick detta bli min bild på här vid Kvillingeslätten. Vet om ni ser var jag ser i bilden, men jag ser något väldigt otäckt och hotfullt i det mörka till vänster...

Skogens väsen

Vi ser dem inte, men känslan är ändå att de finns, djupt där inne i skogen, mellan träden, bakom stenen, bredvid rotvältan. Har du aldrig vandrat i skogen och på något kusligt sätt känt dig iakttagen? I så fall har du med största sannolikhet blivit betraktad av något av skogens alla väsen...

 

Kronhjortsbrunsten - del 3 av 3

Långt inne bland de väldiga träden hördes kronhjortens mörka skri eka. Hoppas att den hjorten kliver ut på fältet nu tänkte jag. Skriet lät nämligen som det kom närmare skogsbrynet den här gången. Allt var precis lugnt och stilla och ingenting verkade vilja ge sig tillkänna. Solen hade passerat ned bakom trädtopparna och mörkret hade sakta börjat lägga sig över landskapet. Plötsligt brakade det till och ut kom en gigantisk hjort. Kanske var det dags för de allra största hjortarna att försvara sina revir?!

Även om den här kvällen aldrig bjöd på något slagsmål, fick jag i alla fall se den allra största kronhjorten jag någonsin skådat. Denna väldigt hjort hade som följe en mängder av hindar, sitt harem. Dessa hindar flockades runt honom hela tiden. Mycket sannolikt var denna väldiga hjort den allra starkaste hjorten här i trakterna. När jag försiktigt lämnade brunstplatsen stod denna hjort mitt ute på fältet och ropade åt sina rivaler. Som jag tidigare har skrivit är en kronhjortsbrunst en mycket speciell föreställning att få uppleva och ett sätt att komma naturen riktigt nära.

Kronhjortsbrunsten - del 2 av 3

Mitt ute på det solbelysta fältet stod han, kronhjorten. Hans mörka, djupa skri ekade över slätten och besvarades snabbt från flera ställen inifrån skogen. Det var ingen tvekan om att kronhjortsbrunsten nu var i full gång. De väldiga hjortarnas skri avlöste hela tiden varandra. Kvällens sista ljus smekte ömt det väldiga fältet och den täta granskogen som omslöt fältet. Där i det varma ljuset syntes på flera håll de brölande hjortarna. Vilken upplevelse att få uppleva detta på riktigt! 

När så kvällen stundade och solen hade passerat horisonten, blev hjortarna ännu lite djärvare och vågade sig längre ut på fältet, för att möta upp en eventuell rival. Nu hade kampen om hindarna börjat på fullaste allvar, men vem var nu den starkaste hjorten att vinna haremet av hindar?