Idag visar jag fram en bild jag gjorde för några veckors sedan, då det var rikligt med dimma. När jag gjorde bilden tänkte jag något i stil med detta lilla poesistycke...
Livets väg som vi sakta vandrar, är som en gammal väg,
sprucken av år, formad av alla som gått före.
Den bär spår av regn, av tyngd, av tid och vemod
men bär oss ändå vidare framåt i livet.
Dimman döljer horisonten och det som ligger framför oss,
men låter oss ibland ana nästa steg.
Kanske är det just så vi måste vandra fram,
med tillit, försiktighet och inget ont anande.
För även när vägen vi vandrar på slits,
när kanterna vittrar och sikten sviker,
fortsätter den ändå framåt,
in i det okända ljuset framför oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar