I en olycka hade ditt liv plötsligt berövats. Någon hade kört på dig, men bara lämnat dig på den kalla och hårda vägen. Där låg du helt stilla, precis som om du sov.
Jag satt hos dig en stund i den lilla skogsdungen och höll din tars. Vi fick aldrig egentligen riktigt träffas. Inte heller fick jag se dig jaga över hygget eller höra dina rop genom skogen.
Efter en tids funderande var det med tårar jag slutligen lämnade dig sovandes på mossan i den lilla skogsdungen, i förhoppning om att du nu har det bättre, i de sälla jaktmarkerna.
Jorden ska minnas dig du lilla uggla
Som vi minns den vackraste av sommardagar
Dina rop över skogarna ska vi ej heller glömma
Så som vi ej glömmer den finaste av fågelsång
Din jakt går nu vidare på andra sidan, i de sälla jaktmarkerna
över nya ängar, hedar och slätter syns nu din silhuett åter jaga
/Mårten Lundgren
4 kommentarer:
Vilken fantastisk text du skrivit och vilka känslor du förmedlar. Detta var en oerhört hedervärd handling och jag förstår så väl dina tankar där i skogen intill ugglan. Det är svårt att inte beröras.
Så oerhört sorgligt men vackert du skrivit om den lilla ugglan, och fina bilder trots allt.
Tusen tack för fina ord om inlägget Terje. :)
Detta var verkligen en tragisk upptäckt och något jag helst velat slippa uppleva såklart. Men självklart kunde jag inte påverka detta och det kändes som att detta var vad jag kunde göra för att hedra den lilla kattugglan. Ännu en gång, tack för din kommentar till inlägget!
Tusen tack för kommentar Lena och jag håller med dig, sorgligt är rätta ordet. ;)
Skicka en kommentar