fredag 10 februari 2017

Den bittra döden...

När jag kom åkandes i morse på den lilla skogsvägen fick jag syn på en liten ekorre som låg på sidan av vägen. Snöspåren tydde på att en tidigare bilist kört på den lille stackaren. Det gick tydligt att se i snön hur bilen hade försökt väja, dock utan att lyckas...

Snön hade börjat lägga sig som ett täcke över den lilla varma kroppen. Naturligtvis kunde jag inte låta denna lilla ekorre ligga kvar på vägen, då det kändes högst ovärdigt. Med rinnande tårar och gråten i halsen bäddade jag ned denna lille vän i mossan under en liten gran. Sov gott lilla ekorre!









6 kommentarer:

Malin E H sa...

Så starkt inlägg. Det gör ont i mig att se på den lille. För vissa blir livet kort och för andra inte.
Plötsligt tar det liksom abrupt slut. För alla andra fortsätter livet som vanligt.
Första bilden är oerhört vacker på nåt sätt...
Vila i frid nu lille vän.

Lena sa...

Usch så sorgligt, jag ryser varje gång jag kör förbi ett djur på vägen. Oftast tycker jag ändå att det är grävlingar man ser utefter vägkanterna. Alltid lika hjärtskärande. Så fint av dig att ta hand om den. Det har alltid varit min mardröm, att köra på ett djur då jag inte tror jag skulle klara av att avliva det hur illa det än vore.

Gustav sa...

Ett bittert slut! Den första bilden berör mig starkast, med naturens eget vita lakan som svept liket av den döda ekorren, flinga för flinga. Det är något vilsamt över uttrycket hos den döda ekorren, kanske ser den mer harmonisk ut i den bilden då blodet inte framträder lika tydligt? Kanske en personlig önskan om ett fridfullt slut lyser igenom i min kommentar?

Mårten Lundgren sa...

Ja, det gjorde ont att finna denna lille ekorre liggandes påkörd på vägen i den vita snön. Visst är livet orättvist!!??
Tusen tack för att du tog dig tid att skriva till detta inlägget Malin och vi hoppas att den lille vännen får vila i frid nu under granen, där jag placerade honom.

Mårten Lundgren sa...

Ja, visst ryser man när det ligger ett djur vid vägens kant, påkört, blodigt och illa tilltygat. I det här fallet så kändes det självklart att plocka bort den lille ekorren från vägen, så att han inte blev mer vanställd. Det kändes helt enkelt mest värdigt att göra så här...
Tusen tack för din kommentar Lena och dina tankar.

Mårten Lundgren sa...

Tusen tack för att du delar med dig av dina tankar kring inlägget Gustav!
Ett stort tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar till inlägget.