Den sista utposten

Det finns en plats, en utpost där Kolmårdens klippor tar slut och sluttar ned i Östersjöns djup, där Bråvikens vatten förenas med övriga Östersjön. Den här platsen är avlägsen civilisationen. Här hörs endast ljudet av sjöfåglarnas rop mellan öarna, vindens sus i trädtopparna och möjligen ett och annat muller från ett avlägset fartyg ute på det böljande havet.

Den här utposten är inte bara en avlägsen plats, utan även en plats där det finns möjlighet att uppleva kontrasten till de djupa mörka skogarna. På de här klipporna är det inte alls svårt att finna lugnet, då man sitter och spanar ut över det öppna havet. Det blir sakralt och de existentiella frågorna känns nära. Mitt möte med havet på den här platsen får mig att påminnas om att jag älskar mitt Kolmården...

Bilderna gjorde jag med Jean-Michel Jarres Oxygene Part 6 i åtanke (lyssna gärna längst ned här i inlägget).