Det stora ögonblicket...

En hare! Det var vad jag utbrast när jag kom fram till en korsning med bilen och såg att det på andra sidan korsningen satt en liten fälthare och putsade sig. Försiktigt stannade jag och vevade varsamt ned sidorutan. Den lilla fältharen satt kvar och putsade sig intensivt trotts min närvaro. Något som förvånade mig en aning, då harar gärna brukar ta till flykten när man stannar till med bilen. Men jag inser att det är med harar precis som med rådjur, en del individer är mer rädda av sig än andra.

Jag lyfte mitt teleobjektiv och började att fokusera. Men vad konstigt sa jag tyst för mig själv, vad är det hon tvättar för något. Är hon skadad?
Men sedan såg jag, det är något annat hon tvättar och inte sig själv...

Nämen, det är ju en liten harpalt! Mycket riktigt, bara en liten stund innan jag kom dit måste fältharen ha förlöst den lilla harpalten, som hon nu så ömt tvättade ren från blod och annat. Här sitter jag på första parkett och får uppleva detta. Så fantastiskt!

Den lilla harpalten satte sig sedan tätt, tätt intill sin mamma, medan mamman fortsatte att tvätta något. Oj, det är visst två stycken - tvillingar! Men vad still den andra harpalten är. Inte alls lika rörlig och ovillig att sitta på ett och samma ställe som sitt syskon. Jag ändrade fokus på mitt teleobjektiv och insåg nu att den andra harpalten låg helt livlös på marken under sin mamma. Lika frenetisk tvättade mamman ändå sin dödfödda harpalt. Så sorgligt!

Efter en stunds tvättande lämnade mamman sina harpaltar och satte sig på andra sidan korsningen för att tvätta sig själv. Plötsligt hördes ett motorljud längre bort och en bil kom körande. Jag gjorde mig beredd att gå ut och stoppa bilen om den kom med hög fart. Mamma fälthare uppmärksammade nu billjudet och hoppade i full fart in i skogen och den levande lilla harpalten gömde sig snabbt i en tuva (så snabbt den kunde). Bilen kom som tur var körande i väldigt låg fart, svängde åt hararnas håll, men mycket, mycket försiktigt. Situationen redde sig självt och inget ingripande behövdes.

Jag satt kvar i bilen och funderade på vad jag egentlige hade fått uppleva. En fälthares allra största livsögonblick! När en liten unge ser livets ljus och "harlivet" startar. Så privilegierat att få uppleva detta på så nära håll. Efter att jag suttit och tittat ut mot platsen i kanske 20 till 30 minuter och ingen "harmamma" skymtats, bestämde jag mig för att gå bort och se hur det såg ut på platsen. Jag tog med mig kameran och ett fisheye-objektiv.

Väl framme såg jag att den ena harpalten faktiskt var dödfödd och att syskonet låg och tryckte i en tuva, under en liten gran. Jag tog tre snabba bilder på den lilla harpalten. Den var helt blick stilla där den låg. Försiktigt gick jag sedan tillbaka till bilen för att ögonblickligen lämna platsen. Den lilla harfamiljen behövde nu lugn och ro. Men nu visste jag att de var i säkerhet och att om det skulle komma fler bilar så fanns ingen risk att harpalten skulle bli påkörd.

Så här i efterhand - detta var både en vacker upplevelse, men också väldigt sorglig. Den lilla dödfödda harpalten var så söt och det kändes så orättvist att den inte ens fick chansen att uppleva livet. Men den harpalten som levde, vilken liten sötnos och för honom/henne har livet bara börjat...