Coronaälgen…

En mycket blåsig dag i slutet av november passerade jag i gryningen ett stort fält. Långt, långt ut på fältet stod en älg och tuggade på några mumsiga grenar som växte på en av alla buskarna i ett dike. Då den hårda vinden låg på från ”rätt” håll bestämde jag mig för att smyga ut på fältet, längs dikeskanten för att se om jag kunde göra några bilder på älgen. Då min erfarenhet säger att dessa stora djur hör väldigt bra, tänkte jag att det var smart att stanna på ganska långt håll utifall han hörde mig, trotts den starka vinden. Så på ett ganska långt avstånd stannade jag och ställde mig bakom lite vass för att se om jag kunde göra några bilder på helt ovetande älgen längre bort. I sökaren fick jag se att detta inte alls var någon stor tjur som jag först trott, utan en liten årskalv.

Jag kunde utan problem ta några bilder utan att han märkte av min närvaro, men plötsligt hade några fasaner i diket noterat min närvaro och flög därför iväg från närheten där jag stod. Detta gjorde att älgkalven tittade åt mitt håll och fick syn på mig där jag stod med mitt teleobjektiv och fotade honom. Länge stod han och blängde på mig, därefter verkade han inte alls bry sig om min närvaro, utan fortsatte att äta på sina buskar.

Efter en stund vandrade älgkalven bort från mig en bit, jag antar att buskarna längre bort var mycket godare?! Med jämna mellanrum vände han sig om för att se om jag följde efter. Till en början tyckte jag att det verkade dumt, men när han återigen verkat hitta en smaskig buske smög jag mig försiktigt efter honom. Efter några hundra bilder, (ja för jag vet inte hur lång tid som gick, eftersom tid och rum försvann i detta fantastiskt spännande ögonblick) gick älgkalven in bakom trädet han stannat vid för att äta. Som jag uppfattade det gick han ned i diket och upp på andra sidan. Jag stod blick stilla och försökte se vart han tog vägen. Försökte att se om jag såg honom i busken, eller någonstans runt den, men jag verkade vara ensam kvar nu. Efter närmare en kvart vågade jag röra på mig igen och tänkte att älgkalven nu var någonstans på fältet på andra sidan bäcken, för att sedan ta sig vidare in i skogen där bakom.

Mycket försiktigt smög jag mig närmare för att försöka få en bra vinkel. Jag tänkte mig i det här läget en bild med älgkalven på fältet framför den stora skogen. Försiktigt svepte jag med mitt stora teleobjektiv över fältet för att försöka se om jag möjligen kunde se älgkalven, men icke, han var som bortblåst!

Plötsligt när jag tittade över min vänstra axel stod älgkalven bara där, några få meter ifrån mig! Den stirrade på mig med sina stora ögon och jag tror bara jag varit så här nära en älg i en älgpark förut. Jag vet att jag hann att tänka att jag nu är på tok för nära och började försiktigt att gå baklänges. Älgkalven följde noggrant mina rörelser samtidigt som han började att fälla öronen bakåt och sänka huvudet. I det här läget förstod jag mycket väl vad som höll på att hända och vände mig därför om helt och började gå raskt från älgkalven. På något märkligt sätt verkar det som att han tyckte att detta var riktigt roligt och började därför att jaga efter mig med små, men snabba kliv.

I det läget som jag började att småspringa skrek jag åt älgkalven ”Akta dig, jag har faktiskt Corona!!!” Givetvis stannade inte älgkalven för det, trotts att detta sannolikt var sant, då jag vid det här tillfället sannolikt hade Covid-19. På håll måste det ha sett mycket roligt ut då en fotograf först kom springandes med ett stort teleobjektiv över axeln och tätt därefter en liten uppspelt älgkalv. Eftersom jag vet att jag inte springer ifrån en älg med mina små korta ben på ett stort fält, så styrde jag ut på det öppna fältet istället i förhoppning om att älgen skulle tycka att det blev för öppet runt om den. Efter ca 20 meter stannade älgkalven och jag fortsatte att springa till jag kände att jag var på säkert avstånd om han skulle börja springa mot mig igen.

Nu såg jag hur den lilla älgkalven sträckte på sig och höjde sitt huvud för att visa hur stor och respektingivande han var. Ingen tvekan om att han var riktigt stolt över sin bragd att ha jagat en människa från sin matplats. Länge stod vi och tittade på varandra, innan den lilla älgkalven försiktigt vände sig om och försvann in i vassen och ned i diket igen. I det här läget kände jag att jag fått mina bilder och att jag gjorde klokast i att bege mig mot bilen och inte se vart han tog vägen.

Detta blev ett väldigt annorlunda, men spännande älgmöte. Men det blev också ett praktexempel på när ett djurmöte går fel och får en avslutning som inte gått att förutse. Även om jag störde älgen, vilket aldrig var min mening och även är något jag beklagar, så blev det ändå några nära och roliga bilder på denna lilla älgkalv som jag kommit att döpa till ”Coronaälgen”…