En bild som efter jag gjort den talade starkt till mig och jag visste precis vad jag såg då jag tittade på den. I samma ögonblick som jag gjorde bilden såg jag även detta, hur ljuset föll in på den vita och näst intill änglalika sångsvanen...
”Skorpan Lejonhjärta”, sa Jonatan, ”är du rädd?”
”Nej … jo, men jag gör det ändå, jag gör det nu … och sen blir jag aldrig mera rädd.”
”Jag ser ljuset! ... Jonatan, Nagilima! ... jag ser ljuset! ... Jag ser ljuset!”
ur Bröderna Lejonhjärta
2 kommentarer:
Åh så fint, ja dessa sagor från barndomen, så mycket de har påverkat oss (i alla fall mig) och hur man ser på saker. De lever kvar i och med fotograferandet tycker jag det blir så påtagligt hur jag själv ser på naturen och dess motiv när jag är ute. Astrid hade verkligen förmågan att skriva om det svåra på ett sätt som man som barn kunde ta till sig.
Visst är det så, de har sannolikt påverkat oss alla. :)
Jag håller helt med dig om att Astrid hade en förmåga att skriva om det svåra så att barn förstod och kunde utveckla sina tankar kring detta. Nu när jag är pappa får jag uppleva allt detta igen. Riktigt roligt och spännande! =)
Tusen tack för din kommentar och dina tankar Lena, de uppskattas verkligen! ;)
Skicka en kommentar