Den mystiska platsen...

Det går verkligen inte att förneka att vissa platser ändå har något speciellt. Kanske dessa platser inte alltid är så uttrycksfulla, men när du väl befinner dig på platsen så känner du helt enkelt att det är något mycket speciellt med den. Något som får dig att känna att du blir upprymd av glädje, och att platsen är känns trygg. Men det finns såklart också de platser som gör att du uppryms av sorg och som får dig att känna dig otrygg. Ja, känslan för en plats kan ha många olika uttryck, precis som platsens utseende.

Det är inte alltid platsen vid första anblicken har något unikt, utan det kanske krävs att du ger platsen lite tid, så att den sakta får berätta för dig vem den är. Andra gånger behöver du knappt komma till platsen innan du känner att det där finns något speciellt som tilltalar dig. De här uttrycksfulla platserna är verkligen alltid lika spännande att besöka. Kanske ännu mer intressant är att det sällan spelar någon roll om det är första gången, andra gången eller femtionde gången du besöker den. På en sådan här plats blir det såklart naturligt att släppa fram de känslor som jag hittar på platsen inom mig och med hjälp av dessa skapa mina bilder. Det berikar bilderna så att de inte bara blir en dokumentär bild över platsen, utan tillför en personlig och känsloladdad dimension. 

En lite mystisk plats som jag under flera år har återvänt till flera gånger är vattenfallet vid Jerusalems kvarn i Röttle by utanför Gränna. En plats som har sina rötter långt tillbaka, faktiskt så långt tillbaka som till medeltiden. En plats jag starkt gillar att vistas på, även om den flera gånger har fått mig att känna mig både glad, nedstämd och nu senast även väldigt iakttagen.

En kväll nu i höstas då jag stod vid vattenfallet intill Jerusalems kvar och skapade mina bilder, så kunde jag tydligt känna att jag minsann inte var ensam på platsen. Även om jag inte kunde se någon annan på platsen vid vattenfallet. Där jag stod, så kunde jag känna en mystisk närvaro och att jag hela tiden var iakttagen. Det kändes på någon sätt tungt att vistas på platsen för min närvaro där kändes som att den faktiskt rent av besvärade någon. Ni vet sådär olustigt som det kan kännas vid ett spontanbesök hemma hos någon, när det blir uppenbart att personen du besöker är upptagen med något helt annat, men tar emot dig bara för att vara snäll.

Samtidigt som ljuset avlägsnade sig allt mer från platsen och löven sakta singlade ned från träden, så fortsatte mitt arbete i "ensamhet" med att skapa bilder vid vattenfallet. Resultatet finner du här i inlägget...