Idag är det 19 år sedan min älskade pappa gick bort i hudcancer. Just detta år blir lite extra känsligt för mig, då min tid utan honom nu är längre, än tiden med honom här i livet. Denna tanke känns jätte-konstig och nästan lite ångestladdad att tänka. Jag har under lång tid funderat kring detta och att denna punkt nu är nära, men som med mycket annat så går det inte att förbereda sig för detta. Därför kommer mycket av mina tankar idag gå till just detta.
En landskapsbild från en solnedgång i Kolmårdsskogen, en stilla höstdag och gruppen Airs låt "Le soleil est près de moi" känns rätt att tillägna just detta inlägget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar