Idag visar jag fram två bilder från en sommarkväll, då jag hade ett annorlunda men mycket spännande möte, då jag passerade ett hygge ute i den vidsträckta Kolmårdsskogen, samtidigt som regnet hängde i luften. När skurarna avlöste varandra, gömde sig den lilla göktytan i den ihåliga och uttorkade högstubben intill mig. Så fort regnet slutade, hoppade den ut igen och sjöng sin mycket säregna sång, så det ekade över det väldiga hygget.
Kanske är göktytan ändå den mest anonyma av våra hackspettar? Det är inte alls sällan som det går att höra denna fågel ropa ute i vildmarken, däremot är det mycket sällan som den behagar visa upp sig och framför allt på det här viset. Förutom denna lilla hackspetts säregna uttryck, är det nog just dess anonyma beteende som väcker sådan fascination hos mig för denna fågel.
Mot slutet av mitt möte hade jag tur, då jag fick möjlighet att göra en bild på denna fascinerande fågel, då den räckte ut tungan och viftade på den, efter att ha fångat sig en godbit, eller ville hon kanske bara retas med mig?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar