Under gårdagen hade jag återigen ett möte med en storlom här i Kolmårdsskogen. En ensam storlom som låg och putsade sig länge och väl i ute på sjöns spegelblanka vatten. Allt var så stilla och tyst att det nästan gav en känsla av sällsamhet över hela mötet. Nu när vi har kommit in i september månad kan jag inte låta bli att tänka på om detta storlomsmöte faktiskt var mitt sista för året?
På något sätt är det faktiskt sorgligt när sommar blir höst och våra fåglar ska bege sig söder ut. Förutom jag så är det sannolikt många andra som tycker att det är jobbigt när den ljusa och varma perioden sakta men säkert förvandlas till den mörka och kalla!? Mest sorgligt tycker jag nog ändå det är att skogarna tystnar. Avsaknaden av fåglarnas sång gör verkligen att allt känns mycket mera ödslig.
Oavsett om detta var mitt sista möte med storlommen för i år eller inte så längtar jag redan till nästa möte...
2 kommentarer:
Så fina tankar och så igenkännande i det du skriver om att skogen tystnar. För precis så är den känslan jag också får nu på hösten. Och så kommer jag att tänka på den där fantastiska känslan på våren när hösten och naturen fylls av fågelkvitter. Vi har nåt fantastiskt att se fram emot :) Fin talande bild med tydlig höstkänsla.
Ja, visst är det något speciellt, helt klart när skogen tystnar. På något konstigt vis så är man aldrig redo för denna tid, även om man länge vetat att den skulle komma. Våren ja, den ser jag faktiskt redan fram emot, det är något speciellt med den, när livet kommer tillbaka till skog och mark och hela den varma ljusa perioden ligger framåt i tiden.
Tusen tack för din kommentar Susanne och vad roligt att du gillade inlägget! =)
Skicka en kommentar