Här är två bilder från imorse då jag hade ett möte med (för mig) årets första tranpar, som vandrade omkring på ett fält i skogen. Den ena bilden är för solen orkade belysa fältet och tranorna. Den andra är från när solen lyste starkt på tranorna och de lyfte för att flyta vidare.
På något sätt blir jag alltid så glad över att se tranorna så här tidigt på våren och givetvis höra deras rop. Ett möte med tranor är verkligen ett underbart fint vårtecken...
... kikar en ståtlig älgko på mig med sin speciella och frågande blick. Sannolikt undrar hon vem det är som betraktar henne, då hon går och betar av de goda "slybuskarna" i morgonljusets varma strålar...
Morgonens starka guldljus får älgen att skutta till av glädje. Kanske är det en glädje över att den kalla vintern är över och den stundande våren återkommer, med allt vad det innebär för en älg...
Sakta vandrar den stora älgen fram längs fältet, för att mycket snart nå fram till den väldiga skogen. I samma stund bryter solen horisonten och färgar himlen över skogen alldeles orange-gul...
I det kraftigt forsande och strömmande vattnet står en sothöna och letar efter mat. Den ihärdiga kylan skrämmer henne inte alls. Uthålligt och målmedvetet står hon där och letar efter något ätbart, en kamp för överlevnad i den stränga vintern. Då och då byter hon till en ny plats för att se om hennes lycka är större där...
Två bilder från ett sagolikt spännande och nära möte med den stora grå lappugglan. Uttrycket hos denna uggla slutar aldrig att fascinera mig...
Den jagande lappugglan landar bestämt på en av alla staketpinnar. Med fokuserad blick på sitt byte håller hon balansen...
En serie bilder från ytterligare ett möte med "Corona-älgen" som jag tidigare skrivit om. Den här vintermorgonen valde han återigen att visa sig. Den här gången höll jag mig på lite längre avstånd. Det verkade heller inte denna gången vara något fel på vare sig aptiten eller glädjen över att beta lite på de vildvuxna buskagen. Efter en tids ätande i den bistra vinterkylan valde den lilla älgen att bege sig vidare in mot skogen...
En bild från ett möte med den jagande lappugglan, som fokuserat lyssnar och spejar efter sitt byte på den väldiga ängen...
Ensam i den täta, solbelysta dimman syns en mycket bekant silhuett. Snart är det dags för den att komma åter till Kolmårdsskogen...
Idag visar jag upp ännu en bild på den ståtliga älgtjuren i vinterdimman...
I solens allra första strålar, sitter en liten björktrast och värmer sig. Det syns på den att den njuter av att få lite solenergi på sig i den annars så bistra vinterkylan...
När jag gjorde den här bilden såg jag direkt starka kopplingar till det mänskliga. En mor och hennes allra käraste, nämligen hennes barn. I blicken från älgkalven syns en rädsla och undran över något främmande och i älgkon som omsluter den lilla kalven med sitt stora huvud, en fruktan för att mista det som hon håller allra mest kärt, nämligen hennes lilla kalv.
En stark bild som direkt får mig att reflektera och fundera över livet och alla de människor som står mig nära. Inte minst i dessa Covid-tider...
Nu är ännu ett vårtecken uppfyllt här i hemmamarkerna. I skrivande stund här i Kolmården, på 58:e breddgraden, blommar vintergäck och snödroppar för fullt...
