Kornfältet i gryningen...

Sommarnattens mörker håller sakta på att försvinna, då morgonsolen sakta, sakta höjer sig över trädtopparna och lyser ned på de vidsträckta sädesfälten. Jag har alltid fascinerats av kornfälten, som med sina långa strån ser så otroligt inbjudande och mjukt ut. Naturligtvis är de långa stråna sannolikt ganska så stickiga, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av dess sädesfält.

I gryningen, då dimslöjorna ligger täta över fältet och daggen tynger kornaxen, blir landskapet så stilla och vackert, inte minst i det röd-orangea morgonljuset som bildas i samband med att solen går upp i den täta dimman...