Storlommen ropar...

Ljuset har precis anlänt och dimman ligger tät över sjön. En bit ifrån där jag sitter ligger storlommarna och sover som små hopkrupna knyten. Plötsligt simmar en av dem iväg och när den är en bit bort från de övriga, så sträcker storlommen sitt huvud framåt och ropar ut sitt säregna läte så att det ekar genom dimman, ut över sjön, bort över trädtopparna och sedan vidare ut över Kolmårdsskogen. Efter någon minut hör så långt, långt bort en annan storlom svara med samma säregna läte. Jag får gåshud och känner att det är just detta som skapar stämning, det som får mig att orka ut i skogen tidiga morgnar...