Det är precis lika jobbigt varje höst, att behöva ta farväl av dig. Det gör ont långt inne i själen att behöva inse att morgnarna nu här i Kolmårdsskogen kommer att vara tysta en tid, utan ditt vackra rop. Precis som jag skrivit tidigare, så ger ditt sällsamma rop över skogens trädtoppar skogarna en själ och gör dem mer levande.
Det är dock en liten tröst att veta att du under den tidiga våren, när isen gått upp på sjöarna, åter kommer att simma i det mörka vattnet och ditt rop åter kommer att eka över Kolmårdens djupa skogar.
Tills dess får jag önska dig allt gott på din långa flygning och övervintring ute till havs. Jag glömmer aldrig de fina möten vi haft den här sommaren, tack för allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar