I en liten glänta stannar en råget till. Hon tittar sig omkring, då hon hör ett okänt ljud. Plötsligt ställer hon sig och tittar åt mitt håll - väl placerad bakom en liten gran studerar hon mig nog och väl, innan hon försiktigt och tyst lunkar vidare in i den mörka vinterskogen...
En bild i det blå skymningsljuset på den vackra och omtalade köttätande växten Sileshår. Det är alltid spännande att hitta de små detaljerna i naturen och att få studera dem på nära håll. Makroobjektivet är ofta till god hjälp och visar fram detaljerna ännu bättre. När jag gjorde den här bilden låg jag på mage i den blöta mossen, men det var det helt klart värt, för vad gör man inte gör bilden som man vill göra?!
Sileshår är en intressant växt - hur insekter fastnar om de landar på den klara, men kletiga droppen längst ut på växten...
I den svaga morgonsolen som letar sig ned mellan de väldiga tallarna, går det en älg och äter av all sly som växt upp mellan alla träd. För att nå fram till de allra godaste bitarna av slyn sträcker älgen på sig och får en lång, lång hals. Vid tillfället då jag gör den här bilden ser det precis ut som att hon ler. Ett lite udda, men väldigt stämningsfullt älgmöte i den fina vårmorgonen...
I det lilla vattenfallet skum bildas det då och då spännande figurer. Med lite fantasi går det helt klart att hitta en och annan skum figur i den här bilden. Hur många kan du se?
Idag visar jag fram en bild från en mycket kall och frusen Kolmårdsskog. På den här platsen runt ett litet kärr har verkligen kylan skapat en enastående vacker rimfrost under den gångna natten. Det är verkligen härligt att komma hit i det härliga blå morgonljuset och fotografera och uppleva denna vackra skog. Bilden gjorde jag samtidigt som spillkråkan ropade från andra sidan kärret. Jag misstänker att de gamla granarna är en populär plats hos hackspettarna...
För en vecka sedan, lördagen den 1 februari hade jag vernissage till en ny fotoutställning. Den här gången handlade min utställning om "Höjdpunkter i Kolmårdsskogen". Den innefattar både bilder från olika djurmöten, men också bilder på Kolmårdsskogen och stämningen i denna underbara skog.
Det kändes verkligen som att vernissagen nästan var slut innan den ens började, fast den varade mellan 11.00 och 15.00. Kanske var det för att det hela tiden kom folk för att titta på bilderna och även allt annat som fanns i Skeda loge där utställningen nu pågår fram till den 22 mars!? Plötsligt när jag stod och svarade på några av alla de frågor som jag fick av de nyfikna besökarna till utställningen, så insåg jag att det faktiskt var precis så här det började för mig en gång i tiden. Men då var det jag som stod och ställde frågor till en annan naturfotograf på hans utställning. Men det är många år sedan nu. Ja, börjar jag att räkna på det så är det nu drygt 17 år sedan, i samband med att jag själv lyfte min då nya digitalkamera och började att hålla på med naturfoto.
Alla dessa år har varit väldigt intressanta och minst sagt lärorika. En spännande och minst sagt lärorik resa på många olika sätt. Genom alla åren har jag lärt mig så mycket, inte bara om foto utan även om naturen och dess invånare olika beståndsdelar. Men kanske det som är allra viktigast är att jag på ett helt annat sätt lärt mig att uppskatta naturen och alla olika platser som finns att besöka, både hemma i Kolmårdsskogen, men också på andra platser i landet. Skog, våtmarker, berg, vattendrag, sjöar m.m. det är så spännande att uppleva dem genom kameran.
Till en början var naturfotot ”bara” en hobby för mig. Ett sätt för mig att röra på mig och komma ut i skog och mark då jag inte arbetade. Men sakta, sakta har bildskapandet övergått till att bli en deltidssysselsättning och slutligen en livsstil. Jag har aldrig någonsin upplevt det som tråkigt eller betungande att vara ute i naturen och skapa bilder, utan det har känts helt naturligt på något underligt vis. Ibland har naturfotot känts lika naturligt för mig som att gå eller till och med andas. Entusiasmen har heller inte trappats av, utan jag är precis lika nyfiken och entusiastisk idag som jag var då jag började för 17 år sedan.
Om jag gör en återblick genom alla åren så tror jag inte att det nästan har gått en enda ledig dag (det har det, men de är lätträknade) som jag inte fotograferat. Kameran är alltid med på ett eller annat sätt då jag promenerar, vandrar i skogen eller på annat sätt ger mig ut i naturen såväl som i bebyggelsen runt omkring mig. Var jag än vänder blicken finns det alltid en bild jag vill göra.
Slutligen kan jag utan att ens blinka, erkänna att naturfotot genom åren har utvecklat mig och mitt liv från att vara en hobby, en parentes, till att ha blivit en vital del av mitt liv. En grundpelare i livet lika viktiga och naturlig som att andas. Ja, idag skulle jag inte klara mig utan mitt naturfoto/bildskapande. Kanske är det i just detta läge det faktiskt också blir naturligt att kalla sig för just ”naturfotograf”?!
