Sångsvanarna...

Visar idag fram en svartvit vårbild på ett gäng sångsvanar som slagit sig ned i en våtmark djupt in i Kolmårdsskogen. När jag anländer tidigt på morgonen står de och putsar sig och gör sig redo inför dagen, efter natten. En av sångsvanarna trumpetar högt så att det ekar över trädtopparna. Det är verkligen så underbart att få möta dessa vackra fåglar, att naturen återigen lever upp efter den långa och tysta vintern.

Snart är det dags för den härliga våren återigen och då är det möjligt att få uppleva detta skådespel ännu en gång. Jag längtar verkligen innerligt mycket efter värme, långa ljusa kvällar och inte minst alla djuren i skogen som kommer åter och är mer aktiva...

Vinterväder...

I den hårda vinden yr snön så att sikten begränsas till bara några tiotals meter. Snödjupet är betydligt djupare än vad som varnades för under gårdagskvällens nyheter. Inte en enda människa syns till ute när jag åker vägarna fram. På vissa platser är vägarna är helt borta, men som tur är finns de orangea vägkäpparna så att jag vet var jag ska köra för att ta mig fram och inte hamna i diket.

När jag ser den lilla röda stugan intill skogskanten kan jag inte låta bli att göra bilden, för mig berättar den om det vinterväder som råder och om hur landskapet så här års ändrar sig från att vara ett omväxlande och böljande landskap med jordbruksmark och skog till ett vitt ökenlandskap...

Där ingen älg längre finns...

Visar idag fram en gammal bild från en plats i Kolmårdsskogen där jag inte längre ser någon älg. Förr fanns här ganska gått om älg. I gryning och skymning var det inga som helst problem att få syn på dem, men nu går det inte längre, eftersom att de fallit offer för den intensiva älgjakten här i skogarna.

Jag glömmer aldrig de tiderna då det gick att leta fram älgarna i skogen, även om det var väldigt svårt, så var det ändå inte omöjligt. Nu mer är det omöjligt och det går långt mellan gångerna då jag ser älg inne i skogarna. En minst sagt tråkig utveckling i mitt tycke som älskar dessa majestätiska djur...

Bara en liten knipa...

I det skarpa dagsljuset simmar en ensam liten knipa sakta fram på det spegelblanka vattnet...

Hoande kattuggla...

Igår kväll hoade kattugglan intensivt i skogen utanför huset där jag bor och jag kunde inte låta bli att stå utanför på verandan och lyssna. Samtidigt som snön föll blev det sådär intensivt tyst, du vet när allt man hör är sin egen puls. Långt bort i den mörka skogen hördes kattugglans ödesmättade sång. Så underbart och att vi nu börjar att närma oss uggletider råder ingen tvekan om...

Älgmöte...

I den täta vegetationen står plötsligt den ståtliga älgtjuren och stirrar på mig med sina stora svarta ögon. Hjärtat stannar till hos mig för en sekund när våra blickar möts. Det känns som att tiden står stilla en stund innan den stora älgtjuren plötsligt vrider huvudet från mig och sakta vandrar vidare in i skogen...

I det töande vintervädret...

Sakta men säkert töar det vita täcket bort från skogen. De väldiga tallarna och granarna är inte längre vita, då all snö antingen töat bort eller trillat ned på marken. Men än så länge är det mesta på marken fortfarande vitt, även om det finns fläckar som antyder att det finns något under snötäcket.

På en liten höjd har ett litet rådjur bäddat åt sig i den vita snön. I snön som ligger uppe på mossan är det sannolikt mjukt att ligga, dessutom är det god sikt åt alla håll här uppifrån. En fantastisk syn, att få se det vilande rådjuret ligga här och vila sig. Det känns som att naturen verkligen kommer nära...

Oktobermorgon i skogen...

En bild från en sådan där magisk höstmorgon i skogen, då älvorna dansar över den spegelblanka sjön. Samtidigt orkar morgonsolen upp över trädtopparna och färgar hela landskapet i guld. Inifrån den annars så tysta skogen hörs en spillkråka ropa sitt säregna läte. När solens strålar lyser igenom den täta dimman är det i princip omöjligt att inte stanna upp och njuta av allt det underbara...

Kronhjortstjur i guldljus...

En bild från ett magiskt möte i brunsttid, då en av de allra största kronhjortstjurarna i Kolmårdens skogar brölar i det guldfärgade kvällsljuset. I vanlig ordning - ett helt fantastiskt möte jag sent glömmer...

Med uppspärrade ögon...

Med uppspärrade ögon sitter den lilla sparvugglan på en gren i mörkret och spanar ut i det vidsträckta skogsrummet. Så otroligt stämningsfullt att få möta detta "lilla troll" här i Kolmårdsskogens mörka skogssal...

Älgtjur i guldljus...

Plötsligt står den ståtliga älgtjuren mitt framför mig i det magiska guldljuset. Så otroligt stämningsfullt och vackert att få uppleva detta. För mig är varje älgmöte utan tvekan något helt unikt och extra. Jag tröttnar verkligen aldrig på att möta skogens konung...

Den kolsvarta fågeln...

Så fint landar den kolsvarta koltrasten på en rotvälta framför mig och studerar mig länge och väl i det blå-lila eftermiddagsljuset. Ett vackert möte med en fågel jag verkligen riktigt längtar efter att få höra sjunga om några månader...

Oförglömligt kronhjortsmöte...

En bild från ett mycket sällsamt kronhjortsmöte jag hade en tidig höstmorgon i "min" underbara Kolmårdsskog. Det är allt mer sällsynt att man möter kronhjortar ute i skogarna nu mer, eftersom att stammen jagats hårt de senaste åren. Om jag stänger mina ögon kan jag precis se hur denna vackra kronhjort stod framför mig uppe på berget och tittade ned på mig, precis som på bilden. Ett sådant här möte går liksom aldrig att glömma.

Bilden är en dubbelexponering, med en bild på kronhjorten i skärpa och den andra bilden med aspen i förgrunden i skärpa...

Den svenska landsbygden...

En landskaps bild på en mycket vacker landsbygd som jag inte kunde låta bli att göra en bild på 2022, då vi besökte Hälsingland. För mig är det precis såhär jag föreställer mig att den svenska landsbygden ser ut - skog varvat med åkrar och små gårdar. Dessvärre är denna syn nog mer och mer en föreställning...

Plötsligt besök...

Ett högst oväntat besök just där och då, varken jag eller de små fåglarna i skogen hade några tankar på att faran lurade någonstans i trädtopparna. Givetvis hade den lilla fågel som fick sätta livet till allra minst tanke på detta. Givetvis syftar jag på sparvhöken som då och då syns i skogen där jag bor.

Denna dag fann jag sparvhöken sitta och mumsa på en liten fågel, precis intill en stubbe lite högre upp i skogen. Jag hade tur att få se sparvhöken i så pass god tid att jag hann att göra några bilder. Efter skrovmålet satt denna vackra rovfågel väl länge och putsade sig innan det var dags för att bege sig vidare in i den mörka skogen...

Full fart i vinterbäcken...

Idag visar jag fram en svartvit och fartfylld bild där vattnet verkligen sprutar fram med full kraft i det lilla vattenfallet. Bilden gjorde jag en kall och snöig senvinter på en plats i den vackra Mullsjöskogen. För att få lite extra fart i bilden använde jag rörlig kamera under exponeringen...

Frostig morgon...

Den frostiga och kalla morgonen bjuder på ett riktigt härligt älgmöte. Sakta men säkert vandrar den ensamma älgkon över de nyplogade och vidsträckta fälten, i kanten av Norrköping. Samtidigt som hon vandrar över fälten tittar hon bort mot staden och alla husen. En minst sagt stämningsfull bild ur flera aspekter...

Höstbild på råget...

Sakta försvinner ljuset och mörkret blir allt mer intensivt. I den här höstdagens allra sista ljus gör jag en bild på en råget som så fint poserar framför kameran på en stubbåker. Bakom syns den täta snårskogen...

Mumsande älg...

Inne i den täta slyskogen står en älg och mumsar på de söta och goda sälgknopparna som precis slagit ut...

Morgonpromenad i ösregnet...

Regnet tilltar och jag funderar på om jag verkligen skall stå kvar vid kanten av sädesfältet. Under den gångna morgonen har jag haft ett riktigt långt och fint möte med en älgko och hennes två kalvar. Även älgarna verkar nu tveka om de skall vara kvar på sädesfältet och rör sig sakta mot skogsbrynet, då regnet sakta men säkert verkar tillta.

Plötsligt syns en svart skugga, eller egentligen bara två stora svarta öron sticka upp i sädesfältet ovanför veteaxen. Försiktigt men målmedvetet trippar de fram i riktning mellan mig och älgarna. Det är ett vildsvin som är ute på sin morgonpromenad. "Lite" regn tycks inte alls få detta vildsvin att omvärdera promenaden, utan tvekan "trippar" den svarta grisen vidare fram genom sädesfältet...

Törnskatan på högstubben...

Ute i skogen, på ett kalhygge möter jag i den stekande sommarhettan den bekanta törnskatan. En riktigt grann fågel, som sitter på en av högstubbarna och spanar efter byten. Givetvis kan jag inte heller denna gången låta bli att lyfta kameran och göra en bild på den vackra fågeln som sitter precis stilla en bit framför mig...

Tittar på stjärnorna...

En bild från ett mycket udda lappugglemöte jag hade under 2023, där denna uggla plötsligt slutade med födojakten och istället började att intressera sig för att studera stjärnhimlens skönhet...

Vita stammar...

En bild från Kolmårdsskogen där de höga tallarna vuxit sig väldigt långa på kort tid. När det tunga snötäcket lade sig som en filt över skogslandskapet knäcktes många av dessa träd på mitten eller gick av uppe i kronan. 

Eftersom att det inte var helt vindstilla när det snöade har en del av snön satt sig på ena sidan av träden, så att de ser ut som en skog med höga, vita stammar. Några snötyngda granar står även mellan tallarna och ser ut som några konstiga väsen som gömt sig inne i den glesa tallskogen...

Höststämning...

Visar idag fram en bild med där höststämningen helt klart är på topp, med dimma och sol som bildar den gul-orangea himlen som försiktigt övergår i rosa. I förgrunden syns de gamla spretiga björkarna som börjat tappat sina löv. De nakna grenarna ser precis ut som tentakler som sträcker sig åt olika håll. Så höstlikt och stämningsfullt det bara kan bli...

L'amour...

En gryningsbild från en tidig sommarmorgon från det östgötska slättlandskapet, där kärleken (franskans l'amour) helt klart är det centrala temat i bilden...

Fruset kärr...

En stämningsbild på solnedgången vid det stora berget med det lilla kärret framför sig. På denna plats råder det nu tysthet och stillhet tills våren kommer. Då kommer sångsvanar, tranor och andra fåglar att hålla till ute i det lilla kärret. Dessa fåglars rop kommer kunna höras härifrån och ljudligt eka ut över trädtoppar och sjöar intill. Åh, vad jag längtar...

Visslande ovanför huvudet...

Det visslar ovanför mitt huvud, när jag vänder huvudet uppåt och tittar så sitter hon där. Nyfiket spanar hon in mig och vad jag gör för något. Det klickande ljudet från min kamera tycks väcka en viss nyfikenhet. Så söt hon är det lilla skogstrollet, där hon sitter på den gamla tallgrenen...

Vinterbäcken...

Det porlande ljudet blir bara tydligare och tydligare för varje steg jag tar. Sakta men säkert når jag fram till den lilla skogsbäcken långt in i Kolmårdsskogens mörka, tysta skogssalar.

Den lilla skogsbäcken har förvandlats till en vacker vinterbäck med istappar och vita stenar. Vita tungt hängande grenar hänger ut över det porlande vattnet. Det är både vackert och rogivande att sitta här intill det porlande vattnet och titta på den lilla skogsbäcken, då vattnet bildar olika figurer då det sakta rinner fram över stenar och stockar...

Midvinternatt...

Även om vintersäsongen knappt hunnit avverka en tredjedel av sin tid innan våren tar över, så har den senaste perioden verkligen levt upp till sin årstid här i Östergötland. Snön har legat som ett vitt täcke över både slättlandskap och skogar. Kolmårdsskogen förvandlades under en tid till en riktig vacker vinterskog. Många granar såg verkligen ut som vita sockertoppar, medan andra inte klarade av den tunga snön och gick av eller välte. Kanske är det ett av naturens sätt att rensa ut gamla grenar och svaga träd!?

Under de nätter som fullmånen lyste över det vita vinterlandskapet kunde jag inte låta bli att vara ute och fotografera. Det är långt ifrån varje år vi får uppleva en sådan här vacker vinter här i Kolmården, så det kändes helt naturligt att ta tillfället i akt. Under den lysande fullmånen stod de snötyngda granarna som i givakt i väntan på att vintern skulle gå över. Kanske är det inte helt konstigt att associationerna i dessa jultider hamnar på Viktor Rydbergs dikt - Tomten...?!

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Kronhjortsmötet...

Precis som älgen fått skulden för att äta upp all skog, har också kronhjorten blivit anklagad för att förstöra odlingarna på åkrarna, äta upp skogen precis som älgen men även äta upp älgens föda och konkurrera ut älgstammen. Förr var det inte alls särskilt svårt att möta skogens eget "spöke" - kronhjorten ute i skogarna här i Kolmården. Vissa platser kunde hysa flockar om 20-30 stycken, medan de på andra ställen uppträdde i mindre flockar eller enstaka individer. Tyvärr, blir det allt mer sällan nu för tiden man stöter på kronhjortarna, eftersom att de anses vara för många och precis på samma sätt som med älgen skall minska till antalet.

Den här bilden gjorde jag en sensommar för snart fyra år sedan, då jag hade ett fint morgonmöte med en kronhjortshind och hennes lilla kalv. Både hind och kalv var ovanligt nyfikna och stannade upp och tittade på mig uppe på en berghäll. Höjden och närheten till den täta skogen gjorde sannolikt att de kände sig trygga där de stod. Båda spetsade sina öron och lyssnade väl och länge på mig och kamerans smattrande, innan de ivrigt rusade vidare in i skogens mörker för att söka skydd. Stämningsfullt och så fint att jag ändå fick möta dem så nära och i det fina morgonljuset...

I skydd av den täta granen...

I skydd av den stora granens täta grenar sitter en liten sparvuggla och visslar högt i skymningen, så det ekar över Kolmårdsskogen. Denna bild från ett mycket vackert sparvugglemöte i hemmaskogen får bli det nya årets allra första bild här på bloggen...